Blogg | Ett fritt liv

Lata dagar på La Gomera

Jag har varit i Valle Gran Rey på La Gomera i över en vecka. (Oj, har det gått så lång tid?). Det har mestadels varit en lugn och skön semestervecka. Promenera. Titta på solnedgången. Läsa böcker på balkongen. Jag tog ett dopp i Atlanten häromdagen – det var riktigt skönt; varmare än jag trodde.

Ni vet hur man kan bli dagvill när man har semester? Det hände mig i dag. Jag var helt säker på att det var tisdag, och att det var i morgon jag skulle gå på alla-kan-sjunga-drop-in. Men det var alltså i dag, så jag missade det :-( Nåja, jag är ju här fler onsdagar. Det får bli nästa vecka.

Dagens aktivitet blev i stället vattenfallspromenaden som jag gick förra året också. Det är en rolig och inte helt enkel vandring på ett par timmar fram och tillbaka – om man startar i Casa la Seda, det vill säga där jag bodde förra året. Går man från där jag bor nu, i Vueltas nere i själva Valle Gran Rey, får man lägga på en till en och en halv timme.

På fredag är planen att åka till grannön La Palma ett par dagar. Jag ville åka dit redan förra året, men det blev aldrig så. Man kan ta båten från San Sebastián på La Gomera. Båttiderna är dock rätt knasiga – båten tillbaka från La Palma till La Gomera går 05.30, och jag är ingen fan av att kliva upp tidigt på morgnarna. Men vid ett par tillfällen i veckan går båten tillbaka på kvällen i stället, så nu ska det bli av. Jag ser verkligen fram emot att få se La Palma, som jag tror är lika vackert som La Gomera. Jag återkommer och berättar om det är så, helt enkelt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vandra på Teide på Teneriffa

Jag har varit uppe på vulkanen Teide på Teneriffa. Det går att köra bil upp till ca 2000 meters höjd. Därifrån tar man linbana upp till 3555 meter. För att få gå upp den sista biten till toppen, som är 3718 meter, måste man ha tillstånd i förväg. Det verkar enkelt att fixa men det hade vi alltså inte gjort. Och frågan är om jag hade klarat av att gå upp.

Den sista biten upp till toppen är inte alls lång att gå, några hundra meter bara, men det lutar ordentligt. Dessutom var jag rejält påverkad av höjden. Jag har aldrig varit så högt uppe tidigare och var nyfiken på hur det skulle påverka mig. Och påverkad är helt rätt ord i sammanhanget. Det kändes som om jag hade stjälpt i mig tre stora glas rödvin precis innan jag tog linbanan upp. Och då ska ni veta att jag är lättpåverkad av alkohol. Jag hade en rejäl huvudvärk under vistelsen där uppe och kände mig yr och snurrig från och till.

Det blev i alla fall en ordentlig tur där uppe. Om man inte har tillstånd att gå till toppen kan man gå en promenad som tog omkring en och en halv timme – självklart med fantastisk utsikt hela tiden. En norrman som satt och tog en fika i solen sa att om det är klart väder kan man se alla de andra kanarieöarna därifrån. Det var en hel del moln den här dagen, men vi tyckte oss i alla fall se Gran Canaria, La Gomera och El Hierro. En skylt sa att man kunde gå ner till bilvägen i samma nivå som linbanan och att det skulle ta 4 timmar och 15 minuter. Men vi fortsatte promenaden tillbaka till linbanan.

Det påstods att det var 6 plusgrader där uppe, men det kändes betydligt varmare. Jag gick med uppkavlade skjortärmar och använde ingen av de två fleecetröjor jag hade släpat med mig. Kan solen verkligen värma så mycket eller var det en felaktig temperaturangivelse? Det låg små fläckar med snö här och var, vilket kändes konstigt eftersom det var så varmt.

Linbanan tur och retur kostade 25 euro. Bilturen från Los Cristianos tog runt två timmar. Är man inte bilburen går det att köpa en bussresa över dagen.

Snurrigheten gick över direkt när jag kom ner med linbanan till 2000 meters höjd, men jag kände av i en bra stund efteråt att jag hade utsatt kroppen för något jobbigt. Huvudvärken hängde i några timmar till och jag var väldigt trött resten av dagen.

Det var en häftig utflykt – definitivt värd både huvudvärk och 25 euro. Fast jag kan inte låta bli att gräma mig lite över att jag inte har varit ända uppe på toppen.

Tillägg mars 2017: Om jag hade åkt upp på Teide i dag hade jag inte bloggat om det här utan på Gomerabloggen gomera.nu. Där skriver jag mest om La Gomera, dit jag åker varje vinter. Men eftersom jag brukar passa på att se ett resmål på någon annan kanarieö på vägen dit, så skriver jag om det också där. Välkommen dit!

Äntligen tillbaka i Valle Gran Rey

Jag har varit på Teneriffa ett par dagar. Det är dit man flyger om man vill ta sig till La Gomera på enklaste sätt. Från början hade jag bara bokat en hotellnatt i Los Cristianos, där Gomerabåten går. Då trodde jag att jag skulle åka ensam och att maken skulle komma och hälsa på senare med sin hyrbil. Men det blev så att vi åkte ner tillsammans, och då ville jag gärna passa på att åka till Teide eftersom jag inte brukar vara bilburen. Jag bokade en natt till i Los Cristianos och vi ägnade den extra dagen åt att åka upp på Teide. Det var riktigt häftigt och jag tänkte återkomma med ett separat inlägg om det senare.

Det blev alltså två eftermiddagar och kvällar i Los Cristianos. Det är absolut inget fel på det stället, men jag känner verkligen att jag är färdig med det där. Jag har redan gjort solstolar-ölhak-med-livemusik-inkastare-krimskramsförsäljare-och-feta-rödbrända-turister-grejen. Jag längtade till Gomera.

Min behållning från Los Cristianos var en skön promenad längs stranden mellan Los Cristianos och Playa de las Americas, en joggingtur längs samma strand – det är något särskilt med att jogga på stranden – och en grymt god skaldjurspaella.

Nu har jag varit i Valle Gran Rey på La Gomera i drygt ett dygn. Och jag är hemskt ledsen att behöva utsätta dig för den här klyschan, men att komma hit känns som att komma hem. Den avslappnade stämningen, det skummande havet, de mäktiga bergen. Det är ju här jag ska vara!

Vandringskängorna fick följa med på dagens promenad.

Den gick först längs den steniga stranden utanför yogaresorten Argayall, sedan tillbaka förbi fruktträdgården och upp genom dalen som utgör den första delen av den mest strapatsfyllda vandringen jag gjorde förra året tillsammans med några av mina sångkamrater. Bilden är inte i närheten av att göra den magnifika naturen rättvisa.

Med den här dalvandringen tur och retur så blev nog dagens promenad uppåt två och en halv timme. Är inte det något av det bästa med att ha semester – att ha tid att röra på kroppen i stället för att tvinga den att sitta still framför datorn hela dagarna?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Fiktiviteter om Blogga, tvittra och fejsbucka

Helena på Fiktiviteter bloggar fint om Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier. Hon säger bland annat så här:

Den här boken är ett bra redskap för den som ska sätta sig in i det här med sociala medier på arbetsplatsen. Alltså hur man sköter ett officiellt konto på exempelvis facebook på bästa sätt. Jag skulle säga att det är en perfekt liten bok när man befinner sig i startgroparna för att dra igång ett sådant konto. Själv önskar jag att jag haft den tillhands i våras när jag knåpade policy och drog igång och långsamt tog vår lilla arbetsplats ut på facebook.

och så här:

Som bloggare och privatperson vill jag egentligen inte lära mig något av den här boken. Jag är löjligt obstinat på det sättet och vill helst göra på mitt sätt. att jag sen tar in och lär mig ändå, lite i smyg, är en helt annan femma.

och så här:

En riktigt användbar bok är det hur som helst. Främst för jobbtwittraren och jobbfacebookaren men säkert också för bloggaren som vill få koll på social medier och inte är lika obstinat som jag. Lättläst är den också.

Inte dumt va? :-)

Vandringsplaner på La Gomera

På söndag åker jag. Det blir ett par dagar på Teneriffa först och på tisdag fortsätter färden till La Gomera. Jag har köpt mitt livs första vandringskängor och jag förväntar mig att sväva som på moln när jag promenerar i bergen med dem på fötterna. Som ni ser fungerar de utmärkt som vinterkängor också. Gissa om jag ser fram emot att kombinera dem med shorts i stället för täckbyxor.

Och så har jag gett mig själv en promenadutmaning: promenera minst en timme i vackra omgivningar varje dag på La Gomera (om jag inte är upptagen med att vara på någon utflykt eller så). Naturligtvis blir det många turer på längre än en timme, men jag är sugen på kontinuiteten och rutinen med att komma ut i bergen varje dag. Det kan tyckas självklart att promenera varje dag när man befinner sig i ett vandringsmecka, men förra året prioriterade jag ofta jobb eller annan träning före promenaderna och promenerade kanske bara varannan dag eller så. I år ger jag bergspromenader högsta prio. Så det så!

Jag planerar att vara borta i sju veckor. Först tre veckors semester och sedan fyra veckors jobb – men jag ska vara noga med att inte boka in för mycket jobb; jag måste ju hinna med alla de där promenaderna. Min tanke är att skriva resdagbok som jag gjorde förra året. Du hittar alla inlägg under kategorin Vinter i värmen här på bloggen. Viss reservation dock för att jag inte brukar vilja tillbringa så mycket tid framför datorn när jag har semester, så kanske blir det inte så täta uppdateringar de första tre veckorna. Vi hörs!

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Varför så få novellsamlingar?

När jag läste Anitha Östlunds novellsamling Pappersskärvor så funderade jag på varför förlagen ger ut så få novellsamlingar i dag. Är det verkligen så låg efterfrågan på dem bland läsarna? Eller läser vi få novellsamlingar för att det ges ut så få?

En småbarnsförälder med sömnbrist berättade för mig att hon helt hade slutat läsa skönlitteratur. Hon är så trött att hon somnar efter en kvart varje gång hon läser. Hon kommer aldrig in i en roman, utan måste hela tiden gå tillbaka och läsa om det hon läste sist. Därför har hon gått över till fackböcker. Då kan hon läsa några sidor och få sig lite fakta till livs innan hon somnar. För henne måste väl en novellsamling vara perfekt? Hon kan läsa en novell, eller kanske tre, och sedan somna.

Varför ges det ut så få novellsamlingar? Är det någon som har koll på statistik på det här? Hur få är det egentligen jämfört med romaner? Blir de fler eller färre?

My av Desirée Fredlund – jag läser med ett oavbrutet leende

Det var länge sedan jag läste en bok som gjorde mig så glad som My av Desirée Fredlund. My är inte som alla andra. Hon har precis flyttat hem till Sverige för att leva Svenssonliv. Det går så där, för My är verkligen ingen Svensson. Redan i första scenen blir hon haffad av polisen, närmare bestämt av polisen Martin, som genast blir upp över öronen förälskad i My. Och det blir jag också.

My går sin egen väg. Hon dricker, slåss och gör halvskumma affärer. Samtidigt är hon både sympatisk och kärleksfull. Det allra bästa med boken är att den är så roligt skriven. Jag skrattar högt flera gånger och har ett oavbrutet leende medan jag läser.

Boken My blev refuserad och Desirée Fredlund blev ombedd av förlaget Duo Dito att skriva berättelsen om hur hon blev refuserad. Det gjorde hon och Boken Refuserad finns nu utgiven. My fortsatte att bli refuserad, så Desirée gav ut den på eget förlag. Och det var bra, för annars skulle inte jag – eller du – ha fått läsa den. Jo, jag tycker definitivt att du ska läsa den här boken. För att bli glad, helt enkelt!

Jag blir inspirerad av My. Jag blir också inspirerad av Desirée Fredlund. När jag googlar henne får jag reda på att hon har gjort en del spännande marknadsföring. Om jag förstod korrekt så sålde hon My-t-shirtar inför bokmässan och den som hade tröjan på sig på mässan fick boken. Jag kommer att följa Desirées författarskap, både för att jag vill läsa hennes böcker och för att jag är nyfiken på vad hon tänker hitta på härnäst. Jag läser på Desirées blogg att den andra boken om My är färdigskriven nu. Den ska jag definitivt läsa!

Vinter i värmen 2012/2013: planen just nu

Om ett par veckor bär det iväg från Sverige. Utanför mitt fönster är det snö nu. Som ni vet gillar jag inte alls det här med svensk vinter, så det ska bli skönt att åka härifrån. Så här ser planen ut just nu:

16 december: flyg till Teneriffas södra flygplats. Två hotellnätter bokade i Los Cristianos. Förhoppningsvis blir det en titt på nära håll på vulkanen Teide, som jag hittills bara har sett på avstånd.

18 december: Båt till La Gomera.

Och sedan tänkte jag mest hänga i Valle Gran Rey på la Gomera. Det är ju liksom där jag ska vara. Några utflykter till andra delar av ön blir det. Och så är planen att tillbringa ett par dagar på La Palma, som också är en av de mindre Kanarieöarna, ett par dagar. Jag har varit supersugen på att se den ön sedan förra vintern.

Som det ser ut just nu har jag lägenheten i Valle Gran Rey till och med den 2 februari. Förmodligen lämnar jag Gomera den dagen, tillbringar en natt i Los Cristianos igen och tar flyget hem den 3 februari. Jag har inte bokat hemresan än, men det är så jag tror att det blir. Det låter väl inte så dumt?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Intervju med Christian Unge om Turkanarapporten

Jag skrev ju om Christian Unges thriller Turkanarapporten här på bloggen nyligen. Boken väckte nyfikna frågor hos mig inom två områden:

Christian Unge gav ut Turkanarapporten på egen hand och eftersom jag själv går i egenutgivartankar är jag nyfiken på hur egenutgivare gör.
Huvudpersonen i boken är läkare och jobbar för Läkare utan gränser i Kenya. Det ligger nära Christian Unges egna erfarenheter. Jag skulle vilka veta mer om hur sambandet är mellan miljön i boken och Christian Unges egen bakgrund.

Jag frågade helt enkelt Christian om jag fick intervjua honom här på bloggen och det fick jag. Här kommer intervjun:

Hur kommer det sig att du bestämde dig för att ge ut boken på egen hand?

Det kändes spännande och rätt. Jag hade fallit på målsnöret hos flera av de större förlagen och stod inför några val: slänga i papperskorg, jobba igenom på nytt eller ge ut själv. Jag kom på några fördelar med att ge ut själv, framför allt blev jag nyfiken på hela processen och att ha kontroll över alltihopa. Som t ex möjligheten att ge allt överskott till Läkare Utan Gränser som jag brinner för. Sen var det nog även en känsla av David mot Goliat: jag ska nog visa de stora förlagsdrakarna att jag kan själv:)

Har du lust att berätta lite om egenutgivningen? Vad gjorde du själv? Vad tog du hjälp med? Anlitade du någon redaktör, korrekturläsare, layoutare etc?

Jag styrde upp allt själv. Steg för steg. Svårt att vara kortfattad, lättare att spalta upp det:

Feedback från vänner! Redan i tidigt manusstadium har jag ”utnyttjat” mina underbara vänner och familj som tålmodigt läst och givit feedback. Utan dem hade det blivit en klart sämre bok. Jag har haft fantastiska vänner som stått ut med alla mina frågor.
Redaktör: Jag var min egen. Under en tidigare del av arbetet kontaktade jag en lektör som läst mitt manus för ett av de större förlagen och frågade henne om hon kunde läsa och ge feedback vilket hon gjorde i några omgångar. Bra, lärorikt och givande. Men själva det stora redaktionella arbetet gjorde jag själv, vilket jag i efterhand inser är en av de stora sakerna ett förlag kan hjälpa till med. Och BÖR hjälpa till med.
Korrekturläsning: Jag kontaktade en vän i bokbranchen som rekommenderade en korrläsare. Jag kontaktade och fick tillbaka efter några veckor. Tyvärr var det väl inte den skarpaste korrläsaren, trots det ganska höga arvodet. Jag har sen fått hjälp av min syster samt flera vänner som läst och tagit fram rödpennan.
Omslag: Jag skrev fråga på facebook om någon kände layoutare. Jag fick många svar och kontaktade en som ställde upp mot ett arvode. Jag ryckte i andra kontakter som ställde upp med en fotostudio, en nära vän modellade etc. Vi skapade omslaget tillsammans, helt enkelt. Mycket slit, riktigt kul.
Tryckeri: Jag ringde runt, fick tag i vän till familjen som kände tryckeri som ställde upp med sänkt tryckkostnad mot att jag just skänkte överskott till Läkare Utan Gränser.
PR: Den stora utmaningen och det som jag tror är den största skillnaden mellan egenutgivning och förlag. Herregud, det är svårt att komma in i tidningar:). Men jag har varit jävligt jobbig helt enkelt. Jag har mailat, twittrat, facebookat, ringt och återkommit till alla olika mediakanaler. Sen har det rullat på. En hel del bra PR har det blivit.

Tryckte du boken eller valde du någon print-on-demand-lösning?

De första 140 böckerna tryckte jag via Publit, print-on-demand. Bra sätt att börja på men dyrt per kopia.

Sen insåg jag att det skulle säljas fler så då kontaktade jag etablerat tryckeri och förhandlade om priset.

Vad kostade det sammanlagt att ge ut boken? Speca gärna de största/viktigaste kostnaderna.

Det är dyrt. Men det beror på vad man menar med att ge ut boken. Jag kan gärna vara transparent med alla poster: Hittills har jag betalt 51000 kr för korrläsning, recensionsex, lektörer X flera, fotograf, studio, layout, hemsida mm. mm. Sen har jag tryckt boken i 3 omgångar, tryckkostnad 55000 kr för 2182 exemplar. Därtill har distributionsförlaget tagit 6500 kr i försäljningsprovision. Alltså, hittills, runt 112000 sek.

Hur många ex av boken har du sålt hittills?

2182 ex

Vilket är ditt bästa tips till den som vill ge ut en bok på egen hand?

Var envis. Ge inte upp, lita på din magkänsla.
Ha ett koncept. Försök hitta din lilla nisch. Leta gärna där du står. Om man t ex är taxichaufför, skriv då en roman där du använder dig av miljöer, karaktärer etc som DU är expert på.
Ta in kritik på dina idéer och texter i tidigt stadium

Du har valt att ge hela överskottet från boken till Läkare utan gränser. Det är ju ett fantastiskt initiativ! Hur tänkte du när du fattade det beslutet? Vad har du fått för reaktioner på det?

En självklarhet att jag ville göra något för MSF. Jag har tidigare ordnat musikgala för organisationen och jobbat i fält flera gånger. Jag tycker det är en fantastisk organisation och tänker ofta på hur man kan hjälpa till, även på hemmaplan.

Du är själv läkare och har jobbat för Läkare utan gränser. Hur mycket behövde du göra research inför boken och hur mycket bygger miljöer och så vidare på dina egna upplevelser?

Miljöerna och karaktärerna är inspirerade från självupplevda saker. Dumt att uppfinna hjulet på nytt:) Men jag har t ex inte jobbat i norra Kenya och jag är inte kirurg.

Hur har du jobbat med PR och marknadsföring för boken? Vilket är ditt bästa marknadsföringstips för egenutgivare?

Se ovan. Bästa tipset är att få in en ”krok” någonstans. Om du har ett yrke/kontakt inom någon branch så se till att bli recenserad/intervjuad i någon liten lokaltidning. Kanske en yrkesrelaterad tidning. Du kan sen använda den artikeln och bifoga när du trappar upp PR maskineriet något och t ex skickar till en regionstidning/ rikstäckande tidning. Det gäller att börja någonstans.

Jag har förstått att boken finns att köpa i Akademibokhandelns butiker. Jag trodde att det var riktigt svårt att få de fysiska bokhandlarna att sälja egenutgivna böcker. Hur lyckades du med det?

Jag ringde upp och snackade in mig. En annan klyscha är att man aldrig kan få annat än ett nej. Men det gäller att fråga.

Jag har förstått att du har skrivit en uppföljare, Kongospår. Tänker du ge ut den också på egen hand?

Kongospår är färdig i dagarna. jag har även en tredje bok klar i synopsisform. Jag skulle helst se att ett förlag nappade denna gång. Mest för att det tar så mycket tid med PR och marknadsföring. Jag jobbar heltid som läkare och vill inte sno mer tid från min sambo och mina 3 barn ännu en gång:)

Tack Christian för att jag fick intervjua dig! Lycka till med både Turkanarapporten och dina följande böcker!

Och vinnaren är …

Jag hade ju en tävling här på bloggen i förra veckan, där vinnaren får ett ex av min e-bok ”Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier.” För att vara med i tävlingen skulle man komma med förslag på vad man vill läsa om här på bloggen. Tack för era kloka, intressanta och kreativa bidrag! Nu har jag i egenskap av envåldsjury utsett en vinnare.

Vinnaren är … fanfar … Tomas Gustavsson! Tomas föreslår att jag ska ha med fler bra och dåliga exempel både på hur företag och myndigheter använder språket i sociala medier (apropå Blogga, tvittra och fejsbucka) och på snällt företagande (apropå Den snälla företagaren). Bra idéer tycker jag; det har jag faktiskt inte skrivit så mycket om här på bloggen.

Tomas vill också veta mer om hur jag har gjort med romanen A och romanen B och vad förlagen har sagt. Kanske kommer det lite mer info om det. Fast antagligen kommer jag att gå över till att prata mer om egenutgivning i stället, eftersom det är min plan framöver.

Dessutom vill han ha fler ”just nu-inblickar” i mitt skrivande – och det ska det definitivt bli mer av när jag tar tag i romanarbetet igen.

Grattis Tomas, som alltså vinner ett ex av e-boken!

Vad tycker ni – är det kul med tävlingar? Borde jag ha fler här på bloggen?

Pin It on Pinterest