Blogg

Det har gått åtta år sedan jag skrev det här manuset

Det är fredag, hurra! Det betyder att jag får vara författare :-) Fast jag får erkänna att jag lät mitt vanliga jobb inkräkta en del på den här dagen – jag hade några saker som jag inte hade hunnit färdigt med tidigare i veckan. Men nu är det romanprojektet som gäller.

När jag tittar bland mina mappar i datorn upptäcker jag att gjorde synopsis till det här manuset, romanen A (jo då, jag ska snart berätta vad boken heter) på hösten 2004, när jag gick en kurs på Skrivarakademin. Och sedan skrev jag manuset i början av 2005. 2005!! Det är alltså åtta år sedan jag skrev det här manuset! Då fattar ni hur mycket det är dags att det kommer ut nu?

Romanen A är det andra romanmanus jag har skrivit (det första är preskriberat). När jag skrev det så gjorde jag ett experiment: jag skrev manuset rakt igenom utan att gå tillbaka och ändra eller redigera något. Jag ville se om det var ett arbetssätt som passade mig. Det gick snabbt att skriva: jag skrev manuset på tre månader. Då hade jag alltså arbetat fram ett detaljerat synopsis innan. Men redigeringsfasen blev desto längre. Jag vill minnas att det tog ett och ett halvt år innan jag kunde skicka manuset till en lektör. Och det är för lång tid för mig. Jag gillar inte riktigt att vara i redigeringsfasen. I synopsisfasen och skrivfasen får jag använda mer av min kreativitet och det är då jag trivs bäst. Så det här arbetssättet passar inte mig.

När jag skrev nästa manus, romanen B, tog jag längre tid på mig och gick tillbaka och ändrade saker längs vägen. Det manuset har jag inte redigerat – eller ens läst igenom – än, men jag räknar med att det går snabbare och att det är ett betydligt bättre råmanus än vad romanen A var.

Men åter till nutid. Det första steget i redigeringen nu (ja, det här är alltså ungefär urtisjuttonde redigeringsomgången för det här manuset) är att jag läser igenom hela manuset från början till slut utan att ändra något. Parallellt med läsningen gör jag en lista på saker som jag ser att jag behöver göra. Att jag inte ändrar något på en gång beror på att jag vill skapa mig en helhetsbild av manuset – det har gått några år sedan jag jobbade med det sist, och om jag läser hela manuset rakt igenom får jag en bättre känsla för helheten.

Det första steget i egenutgivningen är … äsch, det vet jag inte riktigt. Jag står fortfarande och stampar. Läser information som jag har samlat på mig. Väntar på att de två böckerna om egenutgivning som jag beställde ska dimpa ner i brevlådan, eftersom jag tänker mig att de kommer att hjälpa mig att komma igång.

Nu ska jag gräva ner mig i manuset ordentligt en stund. Sedan är det helg. En välförtjänt sådan eftersom jag har jobbat mycket i några veckor.

Dags att bli egenutgivare

Nu är det äntligen dags att ta tag i Romanen A igen! Jag har ju skolkat från att vara författare i ett par månader, till förmån för att promenera i bergen och sånt. Men nu är det slut med det. I dag börjar jag projektet med att ge ut Romanen A på egen hand.

Projektet har egentligen två delar:

  1. Redigera manuset igen.
  2. Själva utgivningen.

Båda de här delarna känns helt oöverstigliga så här innan jag har börjat. Men ungefär så här går mina tankar just nu:

Redigera manuset

Romanen A har ju snurrat runt hos förlagen i ett par omgångar och jag har omarbetat den däremellan. Senast när den var runt hos förlagen så fick jag faktiskt klok återkoppling från ett par förläggare (vid sidan av sjutusen standardrefuseringar av typen ”Vi har tyvärr inte utrymme för det här manuset i vår utgivning för närvarande.”) Det här var några år sedan, så jag kommer inte ihåg vad det gick ut på, men jag ska läsa igenom den kloka återkopplingen och se vad jag behöver göra.

Eftersom det var några år sedan jag skrev boken behöver jag dessutom uppdatera en hel del detaljer som inte är aktuella längre. Huvudpersonerna sitter på ett fik som inte finns längre och så vidare.

Jag skulle också vilja ta hjälp av en redaktör som går igenom manuset ordentligt. Men eftersom det här tyvärr måste bli ett verkligt lågbudgetprojekt om jag ska få det att gå ihop misstänker jag att jag inte har råd med det. Jag ska i alla fall fråga ett par redaktörer vad det skulle kosta innan jag avfärdar idén. Kanske kan jag hitta någon som jag kan byta tjänster med.

Ge ut boken

Jag orkar knappt tänka på hur mycket arbete det kommer att vara att rådda själva utgivningsarbetet. Vi snackar omslag, layout av inlagan, tryckeri eller print on demand?, korrekturläsare (jo, jag korrekturläser själv, men man kan inte korrekturläsa sin egen text) och tusen saker till som behöver göras. Och allt det här ska jag, som avskyr att vara projektledare, vara projektledare för. Puh! Vad kan jag göra själv? Vad måste jag köpa in? Och så var det det där med den låga budgeten igen då.

Var ska jag börja?

Det är många trådar att dra i, och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Ska jag fokusera på att redigera manuset tills det är färdigt och sedan ta tag i resten, eller är det bättre att börja kolla upp allt det andra parallellt? Jag är nog mer inne på att börja parallellt. Jag har i alla fall beställt två böcker om egenutgivning: Förverkliga din bokdröm av Joanna Björkqvist och Kristina Svensson och Lyckas med bokutgivning av Sölve Dahlgren, Lars Rambe och Ann Ljungberg. Jag hoppas att de kommer att hjälpa mig att strukturera upp arbetet. Och så har jag gått med i Egenutgivarna, en förening för författare som ger ut sina böcker på egen hand.

Nu kavlar jag upp ärmarna och sätter igång! Jag tar gärna emot kommentarer med pepp och glada tillrop. Och du som själv är egenutgivare får mycket gärna komma med goda råd. Just nu vill jag alltså främst ha svar på frågan: Var i all världen ska jag börja?

Vinter i värmen 2012/2013 – vad kostade det?

Förra året fick jag en del frågor om vad det kostade att tillbringa några vinterveckor på Kanarieöarna. Jag skrev om det i det här inlägget. Så här såg kostnaderna ut i år:

Flyg Stockholm/Arlanda –> Teneriffe sur: 2 447 kronor (dyr flygbiljett pga nära jul)

Två hotellnätter i Los Cristianos på Teneriffa (dubbelrum): 1 334 kronor

Båt Los Cristianos –> San Sebastián de la Gomera: 227 kronor för en person (med Naviera Armas, som är det billigaste av de två rederierna)

Lägenheten i Valle Gran Rey på La Gomera: 35 euro per natt. 18 december 2012– 2 februari 2013 = 14 619 kronor

Båt San Sebastián de la Gomera –> Los Cristianos: 123 kronor (Naviera Armas hade rea på sina biljetter under januari och februari.)

En hotellnatt i Los Cristianos på Teneriffa på vägen hem (enkelrum): 504

Förlängd reseförsäkring: 277 kronor (reseförsäkringen som jag har på min hemförsäkring gäller i 45 dagar men jag var borta i några dagar till)

Flyg Tenerife Sur –> Stockholm/Arlanda: 1 396 kronor

Ja visst ja, Gomerabussarna också. Men de är billiga. 5 euro från Valle Gran Rey till San Sebastián. Det blir 88 kronor tur och retur.

Summa för att tillbringa sju veckor i Valle Gran Rey: ca 21 000 kronor.

(Då har jag inte räknat med tvådagarstrippen till La Palma. Den gick på ca 3 000 kronor för två personer: båtbiljetter ca 2 300 kronor för 2 personer och en bil, sunkigt lägenhetshotell två nätter: ca 700  kr.)

För mig är 21 000 kronor mycket pengar, men jag prioriterar gärna bort annat för att ha råd med det. Och precis som förra året kan jag inte låta bli att göra jämförelsen med att jag för två år sedan betalade 17 000 kronor för två veckors charter till Thailand (del av dubbelrum) över jul och nyår när det är som dyrast att åka. Då känns det här betydligt mer prisvärt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Näthat: kärlek är bästa försvar

Du har antagligen inte missat debatten om näthat. Jag ska inte gå in djupare på den här, men här är ett par inlägg som jag rekommenderar dig att läsa om du inte redan har gjort det:

Isabella Löwengrip, Blondinbella,  berättar om fullständigt vidriga saker som hon måste hantera i sin vardag. (länk borttagen pga trasig)

Sofia Mirjamsdotter, Mymlan, som ger konkreta tips om vad du kan göra som motvikt till hatet.

I Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier berättar jag om vad jag gjorde när jag råkade ut för en betydligt mildare form av näthat. Vad ska vi kalla det … dåligt näthumör?

Personligen tycker jag att det fungerar bra att svara på sura kommentarer med en på gränsen till överdriven glädje eller tacksamhet. När jag ville mejla litteraturteveprogrammet Babel så hittade jag inte deras mejladress (den stod direkt på programmets sida, inte när man klickade sig vidare till redaktionen, vilket för mig var den naturliga sökvägen). Då skrev jag ett öppet brev till Babelredaktionen på min blogg, där jag också sa att om någon hade mejladressen så ville jag gärna ha den. Jag lade ut inlägget på Facebook, en Facebookvän hittade adressen och gav den till mig och jag kunde skicka mejlet. Sedan fick jag den här kommentaren på bloggen:

Frågan är snarare hur Jenny har tid att skriva en hel bok men inte tar sig tid att hitta Babels e-postadress. När man har hittat Babel på SVT scrollar man bara neråt. Längst ner på VÄNSTER SIDA står den självklara adressen: babel@svt.se.

Jag svarade: Tusen tack för din hjälpsamma kommentar och för att du är snäll och hjälper mig! Jag har fått tag i adressen tidigare, så mejlet har redan gått i väg till Babel.

Här väljer jag alltså att ignorera den mästrande tonen och svara så tacksamt jag bara kan, eller som Emil Holmströms och Erik Wikberg uttrycker det i Sociala medier: en marknadsföringshandbok: ”Kärlek är bästa försvar”.

Hur tycker du att man ska hantera näthat – eller bara dåligt näthumör?

Blir du inspirerad av att resa?

I lördags påbörjade jag min hemresa genom att ta bussen från Valle Gran Rey till San sebastián. (Därifrån tog jag båten till Teneriffa och på söndagen satte jag  mig på flyget till Sverige.) På vägen åkte bussen igenom byn Chipude, som är mål för flera vandringsleder nerifrån Valle Gran Rey. Där pågick en byfest. Det var marknad och dans och tjo och glam.

Det finns så vitt jag förstår bara en parkering i byn, och den var knökfull. Alla andra bilar stod längs vägen. Ja, det finns bara en väg. I säkert en kilometer var vägen kantad av bilar.

Bilvägarna på La Gomera är bitvis inte alls breda, särskilt inte i byarna. Bussen jag åkte i var en vanlig reguljärbuss modell större. Det var med andra ord endast med stor möda som busschauffören navigerade längs med Chipudes väg den här lördagen. Genom några vägavsnitt fick han krypköra. Och sedan tog det stopp. En bil stod några decimeter för långt ut i vägen för att bussen skulle kunna ta sig fram.

Eftersom det var fiesta var det massor av folk i närheten. Busschauffören vinkade till sig några av dem som stod närmast och klev ur bussen. Tillsammans med kanske fem andra män tog han tag i bilen, lyfte upp den och flyttade den de få decimetrarna som behövdes för att bussen skulle kunna passera. Sedan klev han in i bussen, utan att röra en min, och körde vidare.

Jag är som bekant inte så förtjust i att vara på resa, men jag får onekligen uppleva en hel del när jag är det. I efterhand brukar resdagarna vara de dagar som jag har starkast minnen från, för att det händer mycket då. Kanske har jag även sinnena lite extra vässade när jag är på resa, är lite extra beredd på att få uppleva saker. Kan det vara så? Blir du inspirerad av att resa?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Skratt bästa inledningen på ett möte

När jag vandrade i bergen förra helgen träffade jag massor av trevliga människor. Alla var så glada, hjälpsamma och snälla. Jag får alltid en känsla av att vandrare är extra snälla människor. Eller är det jag som är extra snäll när jag får vandra i La Gomeras fantastiska natur? En kombination kanske.

Ett av mina bästa möten från den dagen:

Jag är på väg ner för berget. Mina fötter och ben värker av att jag har vandrat hela dagen. För att vila dem en stund och för att fylla på energiförråden sätter jag mig på en sten några meter från stigen och tittar ner över dalen. Jag äter ur en påse med mandel.

Jag sticker ner handen i påsen. Den prasslar till och ett förskrämt ljud kommer från stigen. Där jag sitter syns jag inte från stigen, och en vandrare som kommer gående har inte sett mig utan hoppar högt när min påse prasslar. Jag börjar skratta och han också. Vi skrattar en bra stund, och sedan börjar vi förstås prata med varandra. För inte kan man låta bli att börja prata med någon som man redan har skrattat med. Vi pratar om våra respektive dagsrutter. Jag bjuder på mandel. Det gör han också – han har plockat direkt från ett mandelträd längs vägen. Vi önskar varandra en god vidare vandring ner i dalen.

Ett skratt måste väl ändå vara det bästa sättet att inleda ett möte eller en bekantskap?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Separationsångest

En stor nackdel med att jag trivs så bra i Valle Gran Rey är att det känns riktigt jobbigt att behöva åka härifrån. ”När kommer du hem?” frågar folk, och jag tänker: Vadå hem? Jag är ju hemma.

Sju veckor var alltså långt ifrån tillräckligt i år – jag går och funderar på vad jag behöver göra för att kunna tillbringa en ännu större del av vintrarna här. Några månader eller så.

När jag åkte hit i december handlade det mest om att åka ifrån den svenska vintern med kylan och mörkret, men nu handlar det om något annat. Nu handlar det om att det är just här i Valle Gran Rey jag vill vara. Och just nu gör det ont att jag inte får vara det mer just nu. Men jag är tacksam för att jag har kunnat vara här i sju veckor och för att jag planerar att komma hit igen.

På lördag tar jag båten till Teneriffa. Där stannar jag i Los Cristianos över natten och flyger sedan till Sverige på söndag.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vinter i värmen – vad hindrar dig?

Många blir avundsjuka på att jag åker iväg till värmen den här vintern också. I en del fall är det förstås bara sådant man säger. ”Det låter skönt, det skulle jag också vilja göra.” Det är mycket man skulle vilja göra och självklart kan man inte göra allt. Men du som på riktigt vill åka iväg till sol och värme på vintern, mer än någon enstaka vecka. Vad hindrar dig?

Nu kanske du tänker ”Det är lätt för dig att bara dra iväg, du som inte har några barn och som dessutom har ett jobb som du kan sköta var som helst.” Ja, det är lätt för mig. Det är lätt för att jag har valt det livet. Jag har valt att inte ha några barn. Jag har valt att frilansa och vara hyfsat oberoende av var jag jobbar. Jag har valt ett liv där jag är fri att åka iväg vill värmen på vintern. Vilket liv vill du välja?

Jag är naturligtvis medveten om att det finns riktiga hinder. Det kan mycket väl vara så att du inte kan åka (just nu?). Och då är det så. Men min teori är att många hinder går att komma förbi. Därför tänkte jag nämna några hinder och ställa frågor som kanske kan hjälpa sig att ta dig förbi dina hinder.

”Jag har inte råd”

  • Vad kan du prioritera bort? Vad vill du prioritera bort? Vad är det värt för dig att kunna åka iväg på vintern? Här vill jag påpeka att jag inte på något sätt är rik. Jag befinner mig uppenbarligen ovanför en viss nivå, eftersom jag har möjlighet att prioritera en utlandsvistelse. Det gör mig privilegierad och det är jag tacksam för. Men man måste absolut inte ha någon förmögenhet eller tjäna massor för att kunna göra den här prioriteringen.
  • Vad har du råd med? Kan du åka en kortare period än du egentligen skulle vilja? Kan du åka vartannat år?
  • Kan du börja spara nu för att kunna åka om några år?

”Barnen går i skolan”

  • Kan barnen gå i skolan där du tänker vara på vintern? Det finns svensk skola i Los Cristianos på Teneriffa och i San Augustin på Gran Canaria. På min favoritö i Thailand, Koh Lanta, finns inte mindre än två svenska skolor.

”Min partner vill inte åka”

  • Kan du åka utan din partner? Hur länge kan du vara borta då?
  • Kan din partner komma ner och hälsa på en kortare period så att ni inte behöver vara ifrån varandra så länge?

”Jag vill inte åka ensam”

  • Varför inte? Vad är du rädd för?
  • Har du provat? Förra året, innan jag hade provat, var jag rädd för att jag skulle tycka att det var tråkigt och jobbigt och … ja, ensamt att åka ensam. Jag åkte ändå iväg i sju veckor, varav jag var ensam i fem. Jag trivdes alldeles utmärkt.
  • Kan du få med dig någon – hela vistelsen eller delar av den? Har du inte en partner, familjemedlem eller någon nära som det känns självklart att åka med så börja fråga runt i bekantskapskretsen. Om du och en vän hyr en lägenhet med två sovrum kan ni vara i fred när ni vill men ändå ha sällskap.
  • Vill ingen av dina vänner följa med? Se dig om i den vidare bekantskapskretsen. Fråga bland Facebook-vänner och i andra sociala medier. Starta en reseblogg. Leta i kretsar där andra resesugna håller till. Starta en blogg där du skriver om ditt vinter i värmen-projekt. Gör allt du kan komma på som är de sociala mediernas motsvarighet till att sätta in en kontaktannons om att du söker ressällskap :-)

”Jag har ett jobb som kräver att jag är på plats”

  • Kan du ta tjänstledigt?
  • Kan du strunta i sommarsemestern och ta ledigt på vintern i stället, så att du kan åka iväg då?
  • Kan du ta mindre semester i år och spara till en längre ledighet nästa år?
  • Dags att byta jobb? Kan du skjuta på starten på det nya jobbet och unna dig lite ledigt innan du börjar?
  • Har du läst 4 timmars arbetsvecka?

Vilka hinder har jag missat? Vilka är dina hinder? Vilka är dina bästa tips för att ta sig förbi dem? Undrar du över något annat om att åka iväg och jobba på distans? Skriv gärna en kommentar med dina frågor och funderingar.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – Barranco de Argaga – Valle Gran Rey

Dare-devil ascent through the craggy labyrinth of the Argaga Gorge

så står det i vandringsguideboken som jag köpte häromdagen. Jag lät mig inte avskräckas. Dessutom har jag gått den delen av turen förut, så jag visste vad jag gav mig in på. Jag och mina sångkamrater försökte oss på den här turen förra året, men vi lyckades inte hitta rätt och höll på att aldrig komma ner ur bergen. Jag har funderat mycket de senaste veckorna på att göra ett nytt försök, men jag tvekade. Hade ingen lust att gå vilse igen. Var inte säker på att jag faktiskt skulle hinna runt på en dag. Men den här boken fick mig att bestämma mig. Den beskriver hela rutten extremt detaljerat och bedömer att den ska ta 5 timmar och 15 minuter. Med tillägg för lunchpaus, småpauser och för att komma tillbaka ner till Vueltas där min lägenhet är gissade jag att det skulle vara en tur på 7 timmar för mig. Lite för långt för att jag ska känna mig helt bekväm med det, men det fick det vara värt!

Barranco de Argaga – mer klättring än vandring

Uppdatering: Det här är vandringsleden som börjar vid Finca Argayall och fruktträdgården (på tyska) i Valle Gran Rey. Första biten – i ravinen som heter Barranco de Argaga – är mer klättring än vandring. Att jag använde händerna var mer regel än undantag. Jag tycker att den här biten är hur rolig som helst. Det är roligare att klättra än att vandra, och det händer saker i landskapet hela tiden. Den som föredrar plana stigar ska nog undvika den här vandringen. Och om det regnar är det definitivt inte någon bra idé att ta den här vägen. Jag skulle nog inte heller vilja gå nerför den här passagen. Uppåt är grejen här.

IMAG0871

Som vanligt blir det larvigt att försöka skildra La Gomeras fantastiska bergslandskap med platta mobilbilder. Men tänk berg så branta att du tappar andan, mjukgrå raviner, vasskantiga grottor, grönlummiga växter och i bakgrunden det turkosa havet.

Efter en och en halv timme hade jag klarat av den värsta klättringen. Jag belönade mig med en tilltuggspaus, eftersom jag fick en kommentar i bloggen häromdagen att man ska ta täta pauser. (Tack Tomas för tipset!) Och eftersom jag själv har kommit på att jag nog äter för lite/för sällan under mina vandringsdagar.

Gérian-platån – havsutsikternas Rolls Royce

En dryg timmes serpentinstigspromenad följde på det, och sedan var det dags för lunchpaus:

IMAG0872

Den här utsikten går inte av för några som helst hackor. Är det klart ser man El Hierro – och kanske La Palma också; jag minns inte. Vid det här tillfället var det molnigt vid horisonten. Men vyn blev inte mindre hänförande för det.

Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe – kyrkan i bergen

En stund senare vad jag uppe vid en bilväg vid några hus. Här tog vi bilvägen mot kyrkan förra gången, men den här gången höll jag guideboken i ett stadigt grepp och hittade stigen som fortsatte längs bergssidan. Snart kom jag till kyrkan Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe. Nu var jag rejält på min vakt: den här gången skulle jag hamna rätt. Jag hade en teori om att vägskälet som jag letade efter, som vi aldrig hittade, var samma vägskäl som jag passerade när jag vandrade till El Cercado för två veckor sedan – någon timme innan jag kom till vägskälet i La Matanza.

Rätt vägskäl mot Valle Gran Rey

Vid kyrkan satt en genomtrevlig tysk som jag pratade en stund med och frågade om vägen. Han pekade ut vart jag skulle och nu såg jag att det var som jag trodde. När man kommer upp till kyrkan längs stigen ska man fortsätta rakt fram, med kyrkan på vänster sida, så fortsätter stigen där. Några hundra meter längre fram ligger vägskälet där jag skulle svänga ner till vänster. Jag gick dit, och inte går det väl att förstå att det här är vägskälet jag letade efter?

IMAG0875

Det fanns ingen skylt, utom åt det håll jag kom ifrån, där det står La Dama och Gérian. (Å andra sidan hade det inte hjälpt om det fanns en skylt förra året, för vi hittade aldrig det här vägskälet utan hamnade så småningom vid vägskälet i La Matanza i stället. Och där var skylten mot Valle Gran Rey borta, så vi gick fel.)

Sista biten: Los Reyes och ner till huvudvägen mot Valle Gran Rey

Jag gick ner i ravinen, upp och över nästa berg och tog vägen ner mot huvudvägen som leder ner i Valle Gran Rey. Den sista biten ner för berget tog kanske 2 timmar, och den njöt jag tyvärr inte av. Jag var alldeles för trött i fötterna och benen. Hela vandringen tog ganska exakt de där 7 timmarna. Jag stannade på ett fik nere i Valle Gran Rey och tog en färskpressad apelsinjuice för att samla krafter till att orka gå den sista biten hem till min lägenhet.

Vilken dag! Vilket privilegium att få njuta av La Gomeras fantastiska natur. Dessutom: fint väder, möten med massor av trevliga människor och framför allt: jag gjorde det! Jag hittade den där vägen som vi missade förra året!

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

La Palma, Las Palmas, Palma – vad är vad egentligen?

I dag, kära vänner, blir det en geografilektion här på bloggen :-)

När man pratar om Kanarieöarna så känner folk till Gran Canaria, Teneriffa och möjligtvis Lanzarote.  Någon har kanske hört talas om Fuerteventura. När jag berättar att jag ska till La Gomera får jag alltid förklara att det är en kanarieö. El Hierro ska vi inte ens tala om. Och La Palma blandas ofta ihop med Las Palmas eller Palma. Men det var alltså La Palma jag var på ett par dagar häromveckan. Så här är det:

La Palma är en av Kanarieöarna. Man kan ta båten dit från La Gomera, och det var det jag gjorde. Om man inte råkar befinna sig på La Gomera kan man ta flyget från till exempel Arlanda till Teneriffa och därifrån ta båten till La Palma.

Las Palmas är huvudstaden på Gran Canaria. På Wikipedia läser jag att Las Palmas också är huvudstad i provinsen Las Palmas och att den tillsammans med Santa Cruz på Teneriffa är delad huvudstad i regionen Kanarieöarna.

Palma, eller Palma de Mallorca, är huvudstad på Mallorca. Jag har faktiskt inte varit på Mallorca men jag har förstått att ön precis som Kanarieöarna har mycket att erbjuda bortom turistområdena, så jag skulle gärna vilja åka dit.

Fast allt det där visste ni kanske redan? Finns det flera Palma som jag har glömt?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Pin It on Pinterest

Share This