Blogg | Ett fritt liv

Vinter i värmen 2011-2012 – utvärdering

Jag tänkte försöka mig på en utvärdering av mitt vinter i värmen-projekt. Om någon händelsevis har missat det så var jag alltså på Kanarieöarna under sju veckor i vinter. Tio dagar i Puerto de la Cruz på Teneriffa och sedan en dryg månad i Valle Gran Rey på La Gomera (minus ett par dagar när jag var i San Sebastián, också på La Gomera), och så en dag i Los Cristianos på Teneriffa på vägen hem.

Vad fungerade bra?

Det var fantastiskt att vara i Valle Gran Rey. Jag trivdes så himla bra där.
Det var helt okej att vara i det kanariska klimatet. Det var aldrig för varmt för att jobba. Det var inte alltid fint väder men det är inget krav om jag är borta så pass länge – det kommer alltid fler solchanser.
Det fungerade bra att hyra lägenhet av Gomera Individual. Ja, jag vet att jag kan ha hånat lägenhetsskötaren i tidigare blogginlägg, men han fixade ju allt jag behövde ha fixat, så jag har faktiskt inget att klaga på egentligen. Dessutom funkade internetuppkopplingen hela tiden utom ett dygn plus en förmiddag.
Jag gillade att kombinera två resmål. I början av resan var det bra att ha något att se fram emot: att jag skulle åka vidare till La Gomera så småningom. Å andra sidan: om jag hade varit på det bästa stället redan från början så hade jag inte haft något behov av att åka vidare därifrån.
Det var bra att dela upp den långa resan till La Gomera på två tillfällen. Det är inte fel att tillbringa någon dag eller två på ett ställe som Los Cristianos. Det är kul att se ett nytt ställe, även om det inte är något särskilt med just den platsen.

Vad fungerade mindre bra?

Det var lite väl ocentralt att bo där jag bodde, i Casa la Seda, det vill säga en bra bit upp från byn och stranden. Det fanns ett par mataffärer där uppe, men det var ändå en bit att släpa på mat och vatten i backarna.
Jag hade dålig arbetsdisciplin – det var roligare att promenera i bergen än att jobba.

Vad lärde jag mig?

Det fungerar alldeles utmärkt att resa ensam. Det är inte heller några problem att vara ensam i flera veckor i sträck – under förutsättning att jag har internet, så att jag ändå har tillgång till mitt nätverk.
Den reseförsäkring som ingår i min hemförsäkring räcker i 45 dagar. Det går bra att förlänga den om man ska vara borta längre. En reseförsäkring är definitivt bra att ha. Och en konkursförsäkring om man åker med ett lågprisflygbolag.
Det är bra att inte lägga resdagar på helgerna eftersom bussar och annat eventuellt inte går lika ofta då.

Vad kan jag göra bättre nästa år? Eller vad behöver jag för att det ska bli bättre nästa år?

Jag skulle egentligen behöva hitta ett billigare boende. Å andra sidan trivdes jag otroligt bra i lägenheten jag hyrde. Det kändes inte alls som att bo på hotell, och det är ju värt mycket.
Jag behöver boka boende tidigare eftersom det är svårt att hitta lägenhet över jul. När jag vara lagom att fixa det? Börja leta runt 1 juli och ha deadline i augusti kanske?
Jag behöver ta tag i reseförberedelserna i tid. I augusti ska jag därför göra en lista över det jag behöver fixa inför resan, en tidsplan för när jag ska göra det och påminnelser i kalendern om de olika sakerna jag behöver göra. Å vad bra allt kommer att bli ;-)
Om jag ska bo nära kyrkan i bergen behöver jag bo någon annanstans 6-7 januari, för då kommer gomerianerna att festa högljutt hela natten i kyrkan.
Jag behöver ha internet i lägenheten för att kunna jobba på ett bra sätt. Jag hade ju det på Gomera men inte på Teneriffa. Där behövde jag sitta i hotellets lounge för att vara uppkopplad, och möblerna där var anpassade för att sitta och hänga i baren, inte för att jobba vid datorn. Aj.
Om det är möjligt vill jag planera in mindre jobb och mer ledigt. Två veckors semester var bra. Men jag hade även velat ha kortare arbetsdagar, eller en extra dag ledigt de veckor jag jobbade.
Jag vill gärna ha ett par vandringskängor till nästa år. Och en resväska med bra hjul som inte går sönder.
Om min vistelse även nästa gång blir ungefär så lång som hemförsäkringen täcker kan jag kanske se till att hålla mig under de 45 dagarna nästa gång, så slipper jag förlänga försäkringen. Nu var jag borta i 48 dagar.

Vad har jag för frågor till nästa gång?

Ska jag bo mer centralt nere i byn? Den dagen internetuppkopplingen var nere var det jobbigt att inte bara kunna gå ut och sätta mig på ett fik runt hörnet och koppla upp mig. Å andra sidan tyckte jag att det var supermysigt att bo däruppe i bergen, och jag tror inte att naturen skulle kännas lika påtaglig om jag bodde nere i byn. Och så fungerar mobiltelefonen bra där uppe i bergen; nere i byn finns det nästan inte mottagning någonstans. Jag ska börja med att titta på Gomera Individuals utbud igen.
Ska jag göra någon ny kombination, alltså åka någon annanstans innan jag åker till Valle Gran Rey? Jag är nyfiken på La Palma. Någon som har varit där? Ska jag åka dit? Varför/varför inte? Var ska jag bo i så fall?
Ska jag se om jag kan få med mig några andra så att vi kan hyra något ihop eller i närheten av varandra?
Det vore kul om jag kunde plugga lite spanska under vistelsen. I så fall behöver jag anmäla mig till en kurs i förväg och avsätta tid för det i almanackan. Och frågan är: ska jag verkligen prioritera det? Både jobb och semester känns egentligen viktigare …

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Morgongåvan av Susanne Boll

Jag har varit nyfiken på Susanne Bolls bok Morgongåvan sedan jag lärde känna henne på en bokreleasefest i våras. I höstas fick jag boken i min hand men det var först nu i vinter den seglade upp överst i högen med böcker att läsa. Och oj, vad spännande den var!

Boken är skriven ur flera olika personers perspektiv – berättarperspektivet skiftar mellan de olika kapitlen. Jag skriver själv gärna på det sättet och gillar böcker som är skrivna så. Dessutom är relationerna i fokus. Hmm … det är de ju i det jag själv skriver också – vi skriver uppenbarligen ganska lika du och jag, Susanne. Och jag vill gärna att mina böcker ska vara lika spännande som Morgongåvan, men jag är inte säker på att jag är där än.

I början av boken kändes den ganska enkel och vardaglig, vilket inte behöver vara något negativt, jag gillar enkelt. Men en bit in i boken sög den tag i mig totalt. Sista tredjedelen av boken läste jag nog bara varannan sida – jag var tvungen att få reda på hur det skulle gå. På en gång.

Spänningen höll i sig hela vägen och boken bjöd på ett par snygga vändningar mot slutet. Susanne är dessutom egenutgivare. Som ni vet är jag sugen på att själv sälla mig till den skaran, så det är alltid kul med egenutgivna böcker som är bra.

Jag har ju redan avslöjat att jag känner Susanne, så du får själv avgöra hur partisk du tror att jag är ;-) Jag tycker i alla fall definitivt att du ska läsa Morgongåvan om du gillar spänning!

Bloggbokcirkel

I torsdags kväll var jag på bloggbokcirkel. Prosa & marmelad heter den. De bjuder in ett gäng bokbloggare som får läsa och diskutera en bok under trevliga former. Jag har inte lyckats lista ut hur jag hamnade på sändlistan – jag har ju inte ens någon bokblogg – men jag tyckte att det lät trevligt, så jag anmälde mig. Just den här kvällen höll bokcirkeln till hos barn- och ungdomsbokförlaget Bonnier Carlsen, och det var verkligen trevligt. Jag gillar det här sättet att jobba med marknadsföring. Som inbjuden känner man sig lite VIP. Jag fick:

en trevlig kväll med mingel och nätverkande
boken vi diskuterade: Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver – en ungdomsbok som jag gillade skarpt
ljuvligt surdegsbröd, ost och fikonmarmelad, från kocken Sebastien Boudet
höra ett Skype-samtal mellan Lauren Oliver och hennes svenska förläggare
höra författaren Lina Fors bli intervjuad av sin förläggare om sina böcker
en goodiebag med en massa smått och gott, bland annat flera böcker förstås – och manuset till den svenska översättningen av Lauren Olivers nästa bok Delirium, som kommer på svenska senare i vår.

Och så går alla bloggare förstås hem och bloggar och det här, berättar hur trevligt det var och gör reklam för böckerna och Bonnier Carlsen. Är inte det här en riktigt bra marknadsföringsgrej? Borde inte småförlagen haka på det här och göra bloggbokcirklar de med? Det borde gå att hitta samarbeten liknande det här – har man ett förlag specialiserat på handarbetsböcker kan man slå sig ihop med en butik som säljer garn och som vill bjuda på gratis varuprover för att dra kunder till sin butiken. Bara för att ta ett exempel. Det kanske redan finns massor av sådant här, bara att jag inte har hört talas om det tidigare. Har du varit på liknande aktiviteter? Eller gav det här blogginlägget dig några idéer till marknadsföringsaktiviteter?

Kliv ut ur din bekvämlighetszon

Kliv ut ur din bekvämlighetszon. Orden yttras så ofta att de närmast har blivit en klyscha. Men orsaken till att något blir en klyscha är ju att det ligger mycket i dem. Jag är både bra och dålig på att kliva ut ur min zon. De senaste åren eller så har jag provat massor av nya fritidsaktiviteter. Eller vad sägs om aikido, fridans, alla kan sjunga-kör, iaido, skrattyoga, capoeira, line dance, kickboxning, operasång och säkert flera saker till som jag inte kommer ihåg just nu. Några av aktiviteterna har påverkat mitt liv positivt på olika sätt – jag har lärt mig något som jag har nytta av även i andra delar av livet eller lärt känna nya människor.

Å andra sidan har jag lätt för att fastna i mina vanliga hjulspår. Om inte en trasig höft och en trasig rygg tvingat mig till ett längre uppehåll i min karateträning hade jag aldrig tagit mig tid att prova allt det här.

Att åka till Kanarieöarna i sju veckor var definitivt utanför min bekvämlighetszon. Jag gillar inte att resa, jag var inte helt bekväm med att åka ensam, jag var osäker på om jag verkligen hade råd, jag avskyr att boka och förbereda resor – och tusen andra ursäkter. Men jag tog äntligen tag i det och kom iväg. Det är ett viktigt steg i min ambition att leva mitt liv så som jag vill leva det. Jag gillar inte att vara i Sverige på vintern – nu slapp jag det under en period.

Är du bra på att kliva ut ur din bekvämlighetszon? När gör du det? Hur gör du det? Och när låter du bli, fast du kanske borde ta steget?

Sprit gör dig kreativ

”Några klunkar starksprit kan öka kreativiteten.” DN skrev i går om en studie från USA som visar att alkohol ökar kreativiteten. Studien visar att ”plötslig och intuitiv associationsförmåga för att lösa problem kring knepiga ord uppstod oftare” för dem som hade druckit alkohol än för dem som inte hade det. Så myten om författaren som pimplar rödvin medan hen skriver kanske är sann eller? Nja. De som deltog i studien fick dricka så att de hade ”en alkoholkoncentration i blodet på i snitt 0,075 procent”. Jag vet inte riktigt vad det innebär, och för att krångla till det ytterligare så mäter de berusningen i procent i stället för promille som vi ju brukar använda. Men okej, 0,075 procent måste bli 0,75 promille, alltså en bit över gränsen för vad man får köra bil på i Sverige, vilket är 0,2 promille enligt Wikipedia. Men under gränsen för grovt rattfylleri, som ligger på 1 promille. Så ungefär hur mycket drack försökspersonerna? En sexa starksprit? (Jo, jag förstår att det beror på hur mycket de väger och så.)

I artikeln i Science News (länk borttagen pga trasig) som DN refererar till kommenterar psykologen J. Scott Saults att berusning kan förbättra den verbala kreativiteten bland annat genom att sänka förmågan att kontrollera tankarna. Saults säger också att berusade människor blir mindre rädda att göra misstag, och det är förstås bra för kreativiteten. Alkohol som ett medel att minska på kontrollbehovet alltså? Tja, det användningsområdet är förstås ingen nyhet.

Studien är bara gjord på män. 20 stycken för att vara exakt (är det inte lite lite?) – och lika många i en kontrollgrupp. De fick dricka varsin drink och serverades ”en del tilltugg”, medan kontrollgruppen varken fick sprit eller något att äta. Jag kan inte hjälpa det men jag har faktiskt en del frågor här: Kan det i stället vara så att man blir kreativ av att äta? Själv är jag ett pucko när jag inte har ätit. Skulle studien ge ett helt annat resultat om den gjordes på kvinnor? Vi tål ju i allmänhet mindre alkohol, kanske skulle vi bli helt dumma i huvudet av en drink? Eller kanske tvärtom dubbelt så kreativa som männen? Och vad händer när man dricker mer? Går gränsen vid en drink eller hade två drinkar gett samma resultat eller ännu högre kreativitet?

Vad säger du om myten om författaren som rödvinspimplare? Har du provat att skriva (eller skapa något annat) efter en drink? Eller sju? Hur gick det?

Allt du behöver har du inom dig

Innan jag åkte iväg till Teneriffa och La Gomera så var jag lite nervös för att jag skulle känna mig ensam på resan. Jag hade faktiskt aldrig varit hemifrån i sju veckor i sträck tidigare. Skulle jag längta hem? Men så fick jag höra de här kloka orden, i ett helt annat sammanhang: Allt du behöver har du inom dig. Och visst är det så.

Jag var ensam i fem av de sju veckor jag var borta. Och inte längtade jag hem! Jag hade ju allt jag behövde. Nu är jag hemma igen. Tanken på att åka hem till alla minusgraderna här hemma i Sverige var inte alls lockande. Men nu när jag är hemma känns det helt okej. Jag har laddat solcellerna ordentligt, så jag har energi så att det räcker ända till våren. Dessutom har jag ju allt jag behöver.

Har du allt du behöver inom dig?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Hur går det med spanskan egentligen?

Innan jag åkte till La Gomera funderade jag på att det vore kul att plugga lite spanska när jag är där. Gå någon lagom ansträngande kurs ett par tillfällen i veckan kanske. Men när jag väl kom dit insåg jag att jag inte prioriterade det. Jag har ju jobbat för det mesta, och så vill jag träna ungefär lika mycket som vanligt (fast lite mindre har det nog blivit, har jag en känsla av). På helgerna och semestern vill jag inte plugga; då behöver jag vara ledig. Jag har nog hängt i sociala medier ännu mer än vanligt, för att få ett socialt sammanhang. Och så vill jag ju njuta av bergen, havet och palmerna. Så hur skulle jag hinna plugga? Nej, då får jag nog åka på en separat pluggresa. Eller planera in någon veckas intensivkurs kanske?

Men inom ett område har jag förbättrat min spanska markant: mat. Och då särskilt det där som jag handlar i mataffären – mycket frukt och grönsaker alltså. Nu har jag inte bara koll på vad bananer och tomater heter på spanska, utan även kikärter, zucchini och aubergine. Jag lärde mig många av matorden redan på Teneriffa, där det var tydligt skyltat i grönsaksdisken i de eminenta mataffärerna. Och det hade jag nytta av när jag kom till La Gomera – i många av de minsta supermercadorna (spenska?) handlar man grönsaker över disk och då är det en fördel att veta vad man ska beställa.

För övrigt hittade jag ingen kurs i spanska (även om det säkert fanns om jag verkligen hade letat). Däremot flera i tyska. Fast det är klart, givet människorna i Valle Gran Rey, om målet är att klara mig så bra som möjligt där så skulle jag ha minst lika stor nytta av att plugga tyska som spanska.

Nu är jag på väg hem. Om man flyger med Norwegian kan man surfa på flyget. Det känns väldigt hightech. Ska dock ta mig samman och sluta med det snart, så att jag kan skriva lite i stället.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

På väg hem: Los Cristianos

I morse tog jag bussen från Valle Gran Rey till San Sebastián. Det tog två timmar och jag mådde inte alls lika illa som när jag åkte åt andra hållet. I San Sebastián hade jag några timmars väntetid innan båten skulle gå. Jag har ju varit där vid två andra tillfällen under den här resan, och det är inte en mer spännande plats än att jag har sett det jag ville se där. Så jag tänkte ägna en stund åt att skriva. Ja, faktiskt. Jag har inte ägnat mig åt något bokskrivande på över ett halvår, men nu är det dags igen. Så småningom ska jag berätta mer om det.

Jag hade en romantisk bild av att jag skulle sitta på något mysigt fik och sippa på en latte och skriva i skuggan under ett parasoll. Och jag gillar verkligen fik, men på något sätt så blir det ändå aldrig så. Kaffe dricker jag inte, sötsaker är aldrig så goda som de ser ut i kafédisken, mellanmål har jag alltid med mig och lunchlåda också för det mesta. Och vadå i skuggan? Det var för sjutton min sista chans att få sol på mig på den här resan! Så jag satte mig på en parkbänk i solen. Men det var precis vid havet, så det var mysigt ändå. Om än väldigt blåsigt; det är tydligen något som går här på Kanarieöarna just nu. Men jag fick faktiskt till en skrivstund där i solen. Det var på tiden – jag som skulle ha börjat skriva vid årsskiftet – en månads försening alltså.

Sedan tog jag båten till Teneriffa. Jag var lite orolig för att bli sjösjuk i blåsten, och i början var det ruskigt gungigt. Men det blev bättre. Eller så vande jag mig. Och så kom jag fram till Los Cristianos. Jag var ju här en stund för en dryg månad sedan , men då hade jag mest fokus på att hitta Gomerabåten, så jag hann inte se något.

Los Cristianos är något helt annat än den miljö jag har vant mig vid den senaste månaden. Det är en turistort, helt enkelt, med allt det innebär. Den sticker inte ut på något särskilt sätt – jag har varit på betydligt turistigare turistorter än den här, men nu när jag kommer från mitt paradis så blir det så tydligt. Det går säkert utmärkt att fördriva en vecka eller så här. Men om du har tänkt göra det så tänk om! :-) Det är sååå värt de extra restimmarna att ta båten till Gomera och sedan bussen till Valle Gran Rey. Beroende på vad du är ute efter förstås – vill du ha mer liv och rörelse, affärer och souvenirer så är det bättre i Los Cristianos. Och jag tyckte att det var kul att komma hit och se skillnaden. Jag gillar kontraster.

Jag tror att det tydligaste är människorna – eller kanske snarare de aktiviteter de ägnar sig åt. I Valle Gran Rey vandrar folk i bergen, går på yoga och spelar didgeridoo. I Los Cristianos ligger de i solstolar, dricker öl och äter gigantiska glasscuper med vispgrädde. Och jo, även omfånget på människornas kroppshyddor skiljer sig märkbart åt om man jämför Valle Gran Rey och Los Cristianos.

Jag blev inte det minsta sugen på öl eller glasscup när jag såg turisterna här. Däremot på att ta en joggingtur. Så det gjorde jag. Och det är en aktivitet som går alldeles utmärkt ihop med att upptäcka stan. Mitt mål var att hitta busstationen, eftersom jag tänker ta bussen härifrån till Teneriffas södra flygplats i morgon förmiddag. Jag kastade en blick på en karta så jag visste vilket håll jag skulle åt och gav mig av. Den som känner mig vet att jag 1) inte kan läsa kartor 2) inte har det minsta tillstymmelse till lokalsinne och 3) absolut inte kan komma ihåg en kartbild i huvudet och sedan följa den utan att titta på kartan igen. Jag är bra på andra saker. Ord, till exempel.

Jag hittade naturligtvis inte busstationen. Jag joggade en sväng på byn i stället och sedan ner på stranden. Och så tillbaka in i stan. Så småningom hittade jag faktiskt busstationen, fast det var mest en slump. Och då visste jag inte var mitt hotell var. Till slut hittade jag i alla fall dit också, och tog för säkerhets skull en extra tur fram och tillbaka mellan stationen och hotellet. Så nu hittar jag. Tror jag. Och så är jag trött i benen.

(Alltså Los Cristianos är inte stort alls. Jag hade ingen klocka på mig men jag var absolut inte ute längre än en timme, och jag joggar lååååångsamt, så det var ingen lång runda. Bentröttheten beror nog mest på att jag inte har joggat sedan förra gången jag var på Teneriffa. På La Gomera bodde jag ju i bergen, och jag orkade inte jogga i den branta lutningen, så det blev bergspromenader i stället.)

Sedan gick jag ut en stund på stan igen, handlade matlåda till morgondagen och tittade längtansfullt på Gomerabåtarna. I morgon åker jag hem. Jag läser att det är -17 grader i Stockholm just nu. Sa jag att jag gillar kontraster? I så fall tar jag tillbaka det.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Ett missat samtal

Ett missat samtal på mobilen. Ett nummer jag inte känner igen. Jag kollar det – det kommer från min kompis L:s man. Min puls ökar och jag andas små, grunda andetag. L har kämpat mot bröstcancern sedan i våras. Med hjälp av cellgifter och stöd från familj och vänner. Varför ringer hennes man till mig? Vi brukar inte ha kontakt annat än genom L. Det kan väl inte vara så att hon … Nej, det får inte ha hänt något. När jag träffade L sist var hon på bättringsvägen. Cellgifterna hade gjort verkan och hon verkade stark och lugn. Om än bräcklig. Jag försöker klamra mig fast vid tanken på att det nog är L som ringer mig från sin mans telefon, för att hennes egen är trasig eller så.

Fast egentligen vet jag nog. Mina händer skakar och det tar flera minuter innan jag vågar ringa L:s man. Jag ringer och han svarar och jag hör det direkt på hans röst.

”Har det hänt något?” frågar jag fast jag redan vet svaret.

”L somnade in i morse”, säger han och rösten spricker. Och vems röst skulle inte spricka när man måste tala om för omgivningen att ens älskade är död? Han gråter. Jag gråter.

”Å, nej. Jag trodde att hon mådde bättre?”

L:s man berättar att L varit mycket dålig den senaste veckan, att det gick fort på slutet, att hennes lever slutade fungera och att hon somnat in vid sjutiden samma morgon. Bara några timmar innan vi har det här samtalet. Han berättar massor om den senaste veckan, men jag tar in max en tiondel av det han säger. Tankarna som snurrar runt i mitt huvud hindrar hans ord från att få plats där. Jag kan inte förstå att L är borta. Jag frågar hur han mår, hur L:s barn (som är nästan vuxna) tar det, om jag kan göra något. Han säger att han har folk omkring sig och att det får gå och att han inte har tagit in det än. Och jag gråter igen. För att han måste ta in att den han lever ihop med just har slutat leva.

L, jag saknar dig!

Språkkonsultföretaget Klartext fyller tio år

I dag fyller min språkkonsultfirma Klartext tio år. Tio år!! Kan ni förstå att jag har kört eget så länge? Jag kan det definitivt inte. Och kan ni förstå att jag har suttit hemma och jobbat nästan hela den här tiden? Det har funnits perioder när jag har suttit på plats ute hos kunder ett par dagar i veckan eller så, men för det mesta har jag tillbringat åtminstone 80 procent av min arbetsvecka hemma. Om ni bara visste hur många par mjukisbrallor jag har hunnit slita ut på de här tio åren ;-)

”Saknar du inte kolleger?” frågar folk ibland. Och nej, inte direkt. Och jag har kolleger. Andra företagare som jag äter lunch med, samarbetar med har möten med på telefon eller öga mot öga, som jag hör av mig till när jag kör fast och behöver råd eller vill bolla en idé.

Nu vore det på sin plats att skriva något slags sammanfattning av de här tio åren. Knyta ihop trådarna. Hur gjorde jag? Hur har jag/företaget utvecklats? Vad är det viktigaste som har hänt i företaget varje år? Och så vidare. Och så kanske avsluta med något framåtblickande: vad ska jag göra de närmaste tio åren? Hur ska företaget utvecklas? Jo, det här ska jag bestämt sätta mig ner och skriva. Till sommaren kanske – det är då jag brukar ha min årliga avstämningspunkt. Eller någon gång under våren om det blir en hyfsat lugn period. Säkert är i alla fall att det inte blir just nu. Jag har inte avsatt någon tid för det i almanackan, och förresten vill jag hellre promenera i de gomerianska bergen :-)

Jo, förresten: för att fira tioårsjubileet ger jag tio procents rabatt på mina tjänster under tio dagar. Behöver du hjälp med texter? Skriva, språkgranska, ta fram språkliga riktlinjer, kommunicera i sociala medier, coacha skribenter eller något annat? Hör av dig till mig på jenny snabel-a iklartext punkt se så kommer vi överens om hur jag kan hjälpa dig. Uppge koden ”tio” och gör din beställning senast den 10 februari för att få rabatten.

Pin It on Pinterest