Kategori: inspiration

Arne Dahls böcker filmas

Jag läser att Arne Dahls böcker om A-gruppen ska filmas. Om jag förstod DN-artikeln rätt blir de första fyra böckerna två 90-minuters teveavsnitt var, medan den femte blir en biofilm och resten av böckerna filmas senare. (Någon mer än jag som inte förstår varför bara en film mitt i ska upp på bio?) Min första tanke var: Undrar vem som ska spela Jan-Olov Hultin? Oj, vad besviken jag blev när jag längre ner i artikeln läser att Hultin är bortplockad ur manuset!

Nu till ett erkännande: jag har allvarliga fördomar om svenska tevedeckare. Jag har aldrig orkat uppbåda tillräckligt med energi för att se en Beckfilm. Och tydligen är det Beckregissören som ska regissera även denna gång. Nu skulle jag lätt kunna negga över det, men jag har ju faktiskt inte sett Beckfilmerna så vem är jag att tro att det kommer att bli dåliga filmer?

Istället neggar jag lite över det faktum att Arne Dahls storhet ligger i språket. Den där torra humorn som uppstår i kombinationen mellan dialogen och det som karaktärerna tänker däremellan. Hur ska man kunna överföra det till teve? Ja, som ni hör är mina förväntningar inte på topp. Men visst blir jag nyfiken när en favoritförfattares böcker blir filmade, så jag kommer nog att titta ändå. Ofta blir jag besviken på filmer som bygger på en bok jag redan har läst och gillat, men det finns undantag. Jag gillade Stieg Larsson-böckerna skarpt, och åtminstone den första av filmerna tyckte jag var minst lika bra som boken.

Har du några exempel där du först läste boken och gillade den och sedan såg filmen och tyckte att den var ännu bättre?

Tio tips för dig som vill skriva skönlitteratur

Inspirerad av en artikel där ett gäng författare ger sina bästa tips för att skriva skönlitteratur funderade jag på hur min egen lista skulle se ut. Länken går till en lång text på engelska men den är väl värd att läsa – skriv ut den och läs den i hängmattan på semestern kanske?  Här kommer i alla fall min lista:

  1. Placera fingrarna på tangentbordet. Det spelar ingen roll hur stor talang du har – om du inte skriver så blir det ändå ingen bok.
  2. Skapa rutiner för skrivandet i vardagen. Få av oss har förmånen att skriva på heltid. När passar det dig att skriva? En timme varje morgon före frukost? På kvällen när barnen har gått och lagt sig? Varje lördagseftemiddag?
  3. Redigera så att texten blir så bra du kan göra den. Ta sedan hjälp av en lektör eller författarcoach och gör texten ännu bättre.
  4. Skrivhandböcker och skrivarkurser är bra för att få extra skjuts  på skrivandet, men det är tiden du faktiskt skriver, inte tiden du läser om att skriva, som avgör om du blir författare.
  5. Sätt upp mål och belöna dig själv. Små mål ger små belöningar. Stora mål ger stora. Ett färdigt kapitel kanske belönas med en promenad i solen medan en färdig roman är värd en långhelg på spa. Hur ser dina belöningar ut?
  6. Inspiration är för amatörer. Vi andra vet att det är hårt arbete som gäller. Skriv även de dagar du inte har något att skriva. Förr eller senare lossnar det igen.
  7. Brinn! Om du skriver för att bli rik och berömd så finns det enklare sätt att bli det. Skriv för att du brinner för det. Om du inte brinner – gör något annat än att skriva.
  8. Vila. Du kan inte jobba fem dagar i veckan och skriva två. I alla fall inte året runt. Hur roligt det än är att skriva så är det lika anstängande för hjärnan och kroppen som ditt andra jobb. Du kan förstås ha perioder när du skriver mycket, men planera in tid för återhämtning däremellan. Om du bränner ut dig blir det inga böcker skrivna.
  9. Säkerhetskopiera din text. Varje dag. Att föra över en kopia till ett USB-minne (eller vad du nu har för rutiner) tar några minuter. Den dagen din dator kraschar kommer du att tycka att det var de bäst investerade minuterna av ditt liv.
  10. Ge inte upp. Stephen King hängde upp sina refuseringsbrev på en spik på väggen. Så småningom trillade spiken ner eftersom det blev för tungt. Även de framgångsrika har blivit refuserade. På’t igen bara!

Håller du med om mina tips eller skulle du hellre tipsa om något annat?

Förresten, vet du om att jag har en onlinekurs för dig som vill skriva en roman med hjälp av ett genomarbetat synopsis? Kolla in kursen här: Skriv en roman på sex månader.

Varför sticker inte bokomslagen ut mer?

Jag läser i Dagens nyheter om bokomslagets betydelse. Bokhandelschefen Martin Mattson säger:

– Omslaget måste vara säljande, ett tråkigt omslag gör att boken inte drar blicken till sig. Särskilt i dag när det kommer så oerhört många böcker gäller det att sticka ut!

Artikeln handlar också om hur svårt det är att just sticka ut och att det mesta är prövat. Nina Ulmaja, designansvarig på Albert Bonniers förlag, säger:

– Man får försöka göra något som inte redan finns. Men det är ju en helt omöjlig uppgift.

Men jag undrar: är det verkligen det? Det borde väl inte vara så svårt att göra något extra, något verkligt ovanligt av ett bokomslag? Vad säger att man måste begränsa sig till en platt pappersyta? När får jag se en lurvig eller taggig bok eller en med sexkantig framsida? En vinbok med utfällbar  korkskruv? En gör-det-själv-bok med inbyggd skruvmejsel? En skönhetsbok där framsidan är gjord av nagelfilsmaterial? Möjligheterna måste ju vara oändliga. Varför är det ingen som gör det här? Finns det några praktiska skäl, som att det blir för dyrt eller för logistiskt knepigt på något sätt? Lämna gärna en kommentar om du är insatt i det här med bokomslag och vet mer! Barnböcker för de minsta kan ibland se ut mer som leksaker än som böcker. Jag är säker på att det går att göra spännande omslag och format även för vuxna. Har du sett något bokomslag som verkligen sticker ut? Vilket?

Författarkolleger släpper böcker

Juni verkar vara boklanseringarnas månad. En rolig sak med att vara författare är att man lär känna andra trevliga författare och därmed blir bjuden på deras lanseringsfester. En av dem är Lars Rambe, som i fredags hade lanseringsfest för sin nya deckare Skuggans spel. Det blev en härlig kväll med mingel, vin och vågskvalp. Lars signerade böcker på löpande band men hann även med att läsa upp ett stycke ur boken. Spännande! Boken ligger här och väntar på att bli läst; behöver jag säga att jag är nyfiken?

Ikväll är det dags igen: Simona Ahrnstedt har lanseringsfest för sin debutroman Överenskommelser. Det är en historisk kärleksroman, eller Romance, som genren kallas. Trots att det inte alls är min genre blev jag nyfiken redan i vintras, när jag hörde Simona berätta om boken i en medryckande föreläsning. Senare har jag dessutom förstått av folk som har fått tjuvläsa boken innan den kom ut att den är omöjlig att lägga ifrån sig. Så nu måste jag helt enkelt läsa den. Läs gärna den här roliga intervjun (tagit bort trasig länk) med Simona, där hon bland annat berättar att hon blev refuserad ”av samtliga större och mellanstora förlag” och att hon tänker bli större än Camilla Läckberg. Jag blir inte det minsta förvånad om hon lyckas.

Om ett par veckor ska jag på virtuell lanseringsfest. Då är det Ann Ljungberg som släpper sin bok Min kompis är författare (där hon bland annat intervjuar mig). Och eftersom boken handlar om sociala medier är det väl en utmärkt idé att ha även lanseringsfesten i sociala medier.

Är det dags att byta genre?

Jag läser i Dagens nyheter (på familjesidan men jag hittar inte artikeln på nätet) att en av mina absoluta favoritförfattare, Karin Alvtegen, byter inriktning på sitt skrivande. Tidigare har hon skrivit deckare, eller kanske snarare psykologiska thrillers. Men hennes nästa bok, En sannolik historia, är en relationsroman. Det ska bli spännande att se om hon behärskar den genren lika bra. Men det har jag ingen anledning att tvivla på. Jag skriver självklart upp boken på min ska-läsa-lista.

När jag gick en skrivarkurs för några år sedan fick vi kursdeltagare det kloka rådet att prova olika genrer om vi inte blir utgivna på första försöket. Den som inte lyckas med en mordhistoria kanske ska skriva ungdomsböcker och den som inte är bra på att skriva självbiografiskt kanske är en fena på chicklitt.

Det är svårt att anklaga mig för att ha fastnat i ett fack. Hittills har jag skrivit

  • en skrivhandbok
  • en relationsroman (inte utgiven, numera preskriberad)
  • en psykologisk thriller (romanen A, som jag letar förlag till)
  • en företagarhandbok (den håller jag på med)
  • en katastrofroman (romanen B, som jag ska redigera vilket år som helst nu).

Det återstår att se vilken genre jag ger mig på härnäst. Hur gör du, byter du genre eller håller du dig till samma?

Bobstinens

Igår gick säsongens sista Babel i SVT. Så vad ska jag nu blogga om? ;-) Jag blev lite lugnare när programledaren Daniel Sjölin avslutade med att säga att det kommer nya program till hösten. Men till dess??! Mest av allt kommer jag förstås att sakna den genialiska Bob Hansson; jag känner redan att jag håller på att utveckla en viss bobstinens.

Nu har Babel, med Bob i spetsen, utsett den bästa kärleksdikten och dessutom en dikt som fick ett hedersomnämnande. Och den gillar jag så mycket (eller var det för att skådespelaren Helena Brodin läste den så bra?) att jag citerar den här:

Termosar

Vad många termosar du har.
Men du är ju en friluftsmänniska också.
Det är nog därför du har
så många termosar.
Men SÅ många termosar?
Men det är ju klart,
du har ju barnen också.
Då behövs det fler termosar,
när man skall på fjällvandringar,
eller nå´t…
Men inom mig reflekterar jag
över alla dina termosar…

Var kommer de ifrån-
termosarna?
Har du köpt alla dessa termosar?
Är några av dessa termosar
andras från början?
Andra kvinnors?
Är några av dessa termosar
andra kvinnors termosar?
Har i så fall dessa kvinnors termosar
hamnat i ditt köksskåp
för att du har fått med dig
”färdkaffe” på termos
när du åkt på morgonen?

Jag bara undrar.
För nu står min termos också där
i ditt köksskåp.
Jag lånade ut min termos till dig
en tidig augustimorgon
för att du skulle ha med dig lite
”färdkaffe”
under din två timmars bilresa hem.
Jag tänkte ta med den hem
nästa gång jag var hos dig,
älskling.
Men det blev ingen nästa gång.
Så nu står även min termos
hos dig
i ditt köksskåp.

Jag undrar
om nästa kvinna i ditt liv
kommer att tänka-
vad många termosar du har.

Erika Larsdotter Thimrén

Dikten får mig bli sugen på att både skriva och läsa mer poesi. Man kan nog stryka ordet mer i den förra meningen, förresten, eftersom båda aktiviteterna är i princip obefintliga hos mig, åtminstone just nu. Tyvärr.

Blev du också sugen på att läsa mer poesi så kan du börja med att läsa dikterna som gick till final i Babels tävling.

Vänta inte på inspirationen!

Min vän Anna undrade hur jag kan komma på så mycket att blogga om. Jag sa att jag hela tiden har en fråga i bakhuvudet när jag läser något, ser på teve eller liknande: Kan jag blogga om det här? Egentligen är ju frågan bredare än så, och lyder väl snarare: Kan jag vidareutveckla det här och föra det vidare? Om det handlar om något språkligt så tänker jag snarare Kan jag starta en diskussion om det här på Klartextsidan på Facebook? Tricket är, som jag har skrivit om tidigare, att vara framåtlutad.

Men jag glömde att påminna Anna om det viktigaste, inte bara för bloggandet, utan för allt skrivande (och det mesta skapandet över huvud taget, gissar jag): Du kan inte gå omkring och vänta på den stora inspirationen! Inspirationen skapar du själv och receptet har två ingredienser:

  1. fingrarna på tangentbordet
  2. sänkta prestationskrav.

Så här tänker jag kring mitt bloggande: det är bra om jag skriver två till tre inlägg i veckan, men har jag mycket annat en vecka så är det helt okej om jag inte kommer upp i det. Jag ställer inga krav på  mig själv att det jag skriver måste hålla någon viss kvalitet eller att det måste vara perfekt korrekturläst. Genom min framåtlutade inställning har jag oftast en idé om vad inlägget ska handla om när jag placerar fingrarna på tangentbordet, men oftast slutar inlägget någon helt annanstans än där jag trodde. Ibland tror jag att jag bara ska skriva något halvtrist om hur det går med boken jag skriver på. Men när jag väl har placerat fingrarna på tangentbordet så halkar de in på något helt annat, större och bättre. Ibland blir det ett sånt där halvtrist inlägg och – det här är viktigt – det är helt okej. De låga kraven på mig själv gör att jag kan skriva mer, och därmed mer som är bra.

Har du provat mina två ingredienser för att få mer skrivet/skapat? Hur gick det? Eller har du några helt andra knep?

Ljuger minnet?

I senaste Babel i SVT, som du förstås kan titta på i SVT Play, pratar Kjell Espmark om sin nya bok  ”Minnena ljuger”. Hans utgångspunkt är att vi människor har minnen av händelser, men att senare upplevelser gör att vi arbetar om minnena till de myter som vi behöver i våra liv. Det man gör med sina minnen säger mycket om vem man är och vad man vill med sitt liv.

Det här är något som jag har varit medveten om men inte satt ord på tidigare. Min kärlek och jag har ofta helt olika uppfattning om en händelse som vi har varit med om tillsammans. Han tycker att det gick till på ett sätt och jag tycker att det gick till på ett helt annat sätt. Det här leder ibland till … animerade diskussioner, som det så fint brukar heta. Uppenbarligen väljer våra hjärnor att göra olika saker med våra respektive minnen. Om vi, som bara är två, kan ha så vitt skilda olika minnen av samma händelse, hur många olika versioner måste det inte finnas då? Finns det verkligen inte ett ”rätt” minne, utan bara alla de olika hjärnornas respektive ihopljugna versioner? Tanken svindlar.

För en författare är det förstås en fördel att kunna skruva till verkliga händelser så att de blir mer spännande än verkligheten. Frågan är om min författarhjärna även i min vardag skruvar till mina minnen mer än vad en genomsnittshjärna gör. Ljuger mitt minne mer än medelsvenssons? En spännande och lite läskig tanke. Vad tror du? har du upptäckt några sådana tendenser hos dig själv? Eller hos  andra författare?

Jag ♥ katastrofromaner

Det är den 23 december 2004 och jag befinner mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Under resan ser jag filmen The Day After Tomorrow. Jag har egentligen svårt för sådana där hopplöst hollywoodamerikanska filmer, men om det är en katastroffilm så är den ursäktad. Jag fastnar totalt i filmen och och det slår mig att jag vill skriva en katastrofroman. Frågan är bara vad katastrofen ska utgöras av.

Tre dagar senare, den 26 december 2004, springer jag ifrån en tsunami utan att få några andra men än hjärtat i halsgropen. Där har jag min katastrof. Självklart ska det bli en roman. Men det tog ett par år innan jag skrev historien, eftersom jag höll på med roman A då. Och den drog ut på tiden och sedan kom livet och två fackböcker emellan. Någonstans på vägen hann jag i alla fall skriva ett första utkast av katastrofromanen, roman B. Däremot har jag inte redigerat den än. Men snart så! Vilket år som helst nu …

I vilket fall som helst så är katastrofromaner alltså min grej och jag skulle gärna skriva flera. I senaste avsnittet av Babel (Men ååå vad hon tjatar om det där teveprogrammet … Japp, det får jag, för det är min blogg, så det så!) menar författaren Aase Berg att en bra undergångsskildring inte ska handla om gott och ont utan snarare om en likgiltig undergångskraft som bara råkar trampa på människan som om hon vore en insekt.  Och det stämmer med hur jag har tänkt: katastrofen ska helst vara en naturkatastrof: stora mängder eld (tänk Skyskrapan brinner), vatten (Titanic), jord (Dante´s Peak) eller luft (Twister)  som väller in över mänskligheten. Sådant gillar jag. Dessutom tycker Aase Berg att den gärna ska utspela sig i en miljö som verkar okomplicerad och god, som en kontrast till katastrofen. Jag ser verkligen fram emot att skriva min nästa katastrofroman.

Vilken är din favorit-katastroffilm eller favorit-katastrofroman? Har du själv försökt dig på att skriva en katastrofskildring?

Är du framåtlutad eller tillbakalutad?

Med risk för att verka tjatig tänker jag återknyta till senaste avsnittet av Babel igen. Kulturjournalisten Martin Aagård pratade om två olika typer av bokläsande: man kan läsa framåtlutad eller tillbakalutad. Ett framåtlutat läsande är att man sitter vid tangentbordet och läser, man klipper och klistrar, sparar och använder texten på olika sätt. Ett tillbakalutat läsande handlar snarare om att softa i soffan med en pappersroman.

Det här kan vi förstås överföra även till konsumtion av andra medier och för den delen annan typ av konst än just litteratur. För visst finns det olika slags konsumtion som fyller olika syften. När jag tittade på nämnda Babel-avsnitt var jag uppenbarligen framåtlutad: jag var beredd att ta till mig och föra vidare, i det här fallet blogga om, det som sades. På sistone har jag märkt att jag har en mer och mer framåtlutat konsumtion: jag vill gärna föra vidare och utveckla den information som jag konsumerar för att skapa en fortsatt dialog kring den och därmed få nya idéer och infallsvinklar. Som jag kan använda i mitt skapande och föra vidare igen. Och så vidare, ni hajar.

Men den andra typen av informationsintag , den tillbakalutande, fyller också en viktig funktion. Kanske främst en avkopplande sådan. Att krypa upp i soffan under en filt med en god bok är avkopplande och viktigt för återhämtningen. Men så plötsligt lutar jag mig framåt igen: vilken snygg formulering författaren gjorde! Hur kan jag vidareutveckla den och använda den i mitt eget skapande? Jag ägnar mig alltså åt tillbakalutat och framåtlutat informationsintag i en salig blandning.

När är du famåtlutad? Och när är du tillbakalutad? Skiljer du de två funktionerna åt eller tenderar du att blanda?

Pin It on Pinterest