Kategori: inspiration

Föredrar du realism eller eskapism?

Programledaren Daniel Sjölin inledde säsongens första Babel med orden ”Böcker är bäst på teve”. Och som vanligt var böckerna verkligen bra i Babel. Jag gillade särskilt att Daniel Sjölin försökte skriva in sig själv i någon av Louise Boije af Gennäs kommande böcker. Och att hon verkade köpa förslaget :-)

För jo, Louise Boije af Gennäs är tillbaka med en ny bok (efter runt tio års tystnad). Den nya heter ”Högre än alla himlar” och är den första boken i en trilogi. Är du lika nyfiken som jag?

Dessutom var det ett inslag med två av mina favoritserietecknare, Jan och Maria Berglin, de som ritar ”stornästa figurer i klänningar”, vars vardag man kan följa i Svenska Dagbladet.  Och just vardag verkar det vara väldigt gott om hemma hos Berglins. De beskrev det själva som att vardagslivet är en outtömlig källa till inspiration:

  • Man måste laga mat varenda dag.
  • Disken tar aldrig slut.
  • Tvätten är aldrig upphängd, den är alltid kvarglömt i tvättmaskinen.
  • Släpvagnen är alltid full med saker som ska till återvinningen.
  • Människan blir aldrig fri.

Jag tycker att det är beundrandvärt att ha den här inställningen till vardagen och ändå omvandla den till inspiration.

Man kan ana två huduvspår här: Antingen tar man tjuren vid hornen och skriver/läser realistiska böcker. Eller också söker man sig så långt bort från det som möjligt och ägnar sig åt eskapistiska böcker (eller för den delen film eller musik eller vilken konstform man nu gillar). Själv läser jag båda sorterna, men när jag skriver hamnar jag i det realistiska facket. Vad föredrar du? Realism eller eskapism?

Är det de oärliga som tror att andra är oärliga?

”Min personliga erfarenhet är att människor som tror att alla andra människor är oärliga, oftast är de som är oärligast själva. (Du kommer ändå att blåsa mig, så det är lika bra att jag blåser dig-logiken.)” Citatet kommer från Lena Sundström och är hämtat ur hennes bok Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet i Danmark.

Jag har tänkt på att det verkar finnas två sorters människor: de som tror att människor i deras omgivning är goda och vill dem väl och de som tror motsatsen. Själv är jag tillräckligt naiv för att tillhöra den första gruppen. Jag utgår alltid från att folk är snälla och vill mitt bästa. Om jag ska göra affärer, privata eller i jobbet, så tar jag för givet att den jag förhandlar med inte kommer att lura mig. Varför skulle de göra det?

Betyder det att jag även är snäll, god och ärlig mot folk? Jag har inte tänkt på sambandet, men jag uppfattar mig i alla fall inte som en person som medvetet lurar och bedrar.

En person som lurar och bedrar är däremot Tom Cole, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A. Eftersom jag tycker att sanning och lögn är ett spännande ämne så är det temat för boken. Tom är inte alltid medveten om att han ljuger, men ljuger det gör han. I boken berättar jag om vad lögnerna gör med Tom och hans familj. Boken finns än så länge bara i min byrålåda. Men det vore elakt av mig att undanhålla er den alltför länge till; det börjar bli dags att titta på hur det skulle gå till att ge ut den på egen hand, eftersom inget förlag hittills har insett vilken bra affär det vore att ge ut den.

Vad tror du om Lena Sundströms teori? Genom sig själv känner man andra säger vi ju. Stämmer det in på vårt förhållande till ärlighet?

På torsdag börjar Babel!

Nämen hörni, vad dålig jag är på att blogga i dessa dagar. Främst beror det på att jag har fokus på Den snälla företagaren. Den hade ju semester under sommaren, men nu har jag sparkat igång arbetet med boken ordentligt igen.

Framför allt har jag skrivit kapitlet som jag kallar Dokumentera det du gör. Det blev ett långt kapitel, och större delen av det kom till i fredags. Undrar om det var för att jag lovade mig själv en stor godispåse på kvällen om jag skrev klart kapitlet? Idag har jag suttit på balkongen i solen och redigerat kapitlet och nu är det, liksom två kapitel som jag skrev precis före semestern, på väg till kloka människor i mitt nätverk för tyckande.

Men det jag egentligen skulle skriva var ju att på torsdag börjar äntligen, äntligen den nya säsongen av Babel. Jag längtar! Enligt Babelbloggen (länk borttagen pga inaktuell) ska Louise Boije av Gennäs vara gäst i första avsnittet, och det gör liksom inte saken sämre. Kolla in programmet i SVT2 klockan 20.00 på torsdag.

Årets bästa sommarvärdar

Nu är det dags! Årets Sommar i P1 är slut och jag ska enväldigt utse de bästa sommarvärdarna. Efter en hård kamp kan jag avslöja att topp tre-listan ser ut som följer:

3. Micael Dahlén – medryckande multikreatör som jag framför allt minns för hans galna sätt att utbrista i ett amerikanskklingande hallelujah! var tionde minut eller så under hela programmet

2. Ulf Malmros – bevisar att en bra manusförfattare och regissör har stenkoll på hur man berättar en historia

1. Tina Jansson – för att hon berörde mig mest av alla (och det vill inte säga lite i årets sommarskörd)

En liten reservation är på plats: Jag har inte lyssnat på alla sommarprogrammen. Tolv av programmen har jag missat helt, två hörde jag bara delar av. Och tre var så tråkiga att jag inte orkade lyssna färdigt.

Men eftersom de tre på topplistan var långt ifrån alla som jag gillade så känner jag att jag måste nämna några till som var riktigt, riktigt bra: Ulf Danielsson, Johanna Koljonen, Birgitta Stenberg, Josephine Bornebusch och Niklas Rådström.

Man kan fortfarande lyssna på sommarprogrammen i nästan en månad till. Och nu vet du ju vilka du ska prioritera, så se till att fånga det sista av sommaren nu!

Vem tyckte du var bäst, förresten? Och varför?

Sommars efterhandskonstruktioner

Ni som följer bloggen vet att jag gillar Sommar i P1. Men en sak stör mig: flera (för att inte säga många) av sommarpratarna har tagit upp exempel från barndomen för att visa att de minsann visste redan i koltåldern att de skulle syssla med den kreativa verksamhet som de idag försörjer sig på och är kända för. Sångaren höll konserter för sin mamma redan när han var fyra, skådespelaren var en stjärna på teaterlektionerna i skolan, regissören gjorde amatörmässiga filmer tillsammans med kamraterna på gården.

Visst skulle jag kunna prata om att min lågstadiefröken fick mig att motvilligt läsa upp mina berättelser för klasskamraterna och deras föräldrar på skolavslutningen. Ha! Redan då visste jag att jag skulle ägna mig åt skrivande men undvika att hålla föreläsningar. Eller visste jag verkligen det? Var det inte så att jag satt och ritade i princip hela barndomen utan att idag kunna skapa något mer komplicerat än en streckgumma? Var inte sångaren förtjust i att skriva också, förutom att sjunga? Musicerade inte skådespelaren i garaget efter teaterlektionerna? Är inte alltihop bara efterhandskonstruktioner?

Vad gjorde du för kreativt när du var liten? Är det samma saker som du gör idag?

Varför säljer Harlequin så bra?

Varför säljer Harlequin så bra? Det undrar SvD:s Lina Kalmteg i ett reportage i dagens tidning. Ja, det undrar jag också. Tydligen säljs det 3,2 miljoner Harlequinböcker om året i Norden (!) För mig låter det helt obegripligt.

Leila, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A, är galen i Harlequinböcker och läser dem i tid och otid. För att kunna skriva om det var jag förstås tvungen att göra en del research, det vill säga läsa Harlequinromaner. Det här skriver jag bara för att ni ska förstå att jag minsann aldrig skulle komma på tanken att läsa en Harlequinroman om det inte var så att jag var tvungen att göra research ;-)

Jag tyckte att de Harlequinböcker som jag läste då (två stycken ur serien Romantik) var erbarmligt dåliga. Jag skrattade högt minst en gång på varje sida över det klyschiga språket och de ännu klyschigare intrigerna och de extremt klyschiga könsrollerna. Och ni kan ju bara tänka er hur roligt jag sedan hade när jag försökte återskapa liknande text, eftersom jag återger en del av Leilas Harlequinintresse med hjälp av påhittade citat ur böckerna hon läser.

Lina Kalmteg i Svenskan konstaterar att både författarna och översättarna till de här böckerna är uschligt betalda, och hon kommer inte heller på varför böckerna ändå har så stor framgång. Kanske har du någon teori?

Är du galet kreativ?

En intressant men lång artikel i Dagens Nyheter handlar om Fredrik Ullén, som är både hjärnforskare och konsertpianist. Hans forskning verkar hur spännande som helst! Bland annat har han undersökt hur musikträning påverkar hjärnans sätt att fungera och vad som händer i hjärnan hos den som är väldigt bra på något.

Dessutom har han studerat sambandet mellan psykisk sjukdom och kreativitet. Enligt artikeln liknar vissa funktioner i hjärnan hos kreativa personer dem hos schizofrena. En schizofren person filtrerar inte bort lika mycket sinnesintryck som andra och kan därför se fler samband och göra fler associationer. Hos den kreativa skapar det idéer men hos den psykiskt sjuka snarare förvirring. Visst är det intressant?

Ibland känns det som att min hjärna är överhettad, som att det inte finns något stopp på de kreativa impulserna. Det är förstås ett härligt tillstånd, men det är också farligt: om jag blir kvar i det stadiet för länge får jag stressymptom och springer förr eller senare in i väggen. För att inte råka ut för det behöver jag alltså filtrera bort fler sinnesintryck så att den överhettade hjärnan efter en period av flow kan få den vila som den så väl behöver.

Så här säger Fredrik Ullén om kreativitet:

– Jag tror en av hemligheterna med kreativitet är just att kunna växla mellan idéskapande och disciplin. För ska man vara kreativ måste man kunna hantera sina idéer på ett vettigt sätt också, vara disciplinerad och kunna fullfölja dem. Är man psykotisk kan man inte arbeta över huvud taget.

Kloka ord, eller hur?

Lyssna på årets bästa sommarvärd hittills!

Jag fortsätter att fördriva mina dagar i (den visserligen bildliga men ändå) hängmattan, där jag bland annat lyssnar på Sommar i P1. Enligt dagens DN hör Annika Sörenstam och Mats Sundin till de populäraste sommarpratarna hittills i år. Men det var innan dagens sommarvärd, Tina Jansson, äntrade scenen.

Tina har ALS, ni vet den där muskelsjukdomen som gör att kroppen långsamt slutar att fungera medan hjärnan funkar som vanligt. Tina Jansson har haft sjukdomen i fyra år och kan idag varken äta eller prata. Men skriva, till exempel manus till sitt sommarprogram, kan hon med hjälp av en specialdator. För att göra sommarprogrammet  har hon lånat sin systers röst.

Tina Jansson är en av de mest positiva människor jag har hört. Jag tror inte att hon säger ett enda negativt ord om sjukdomen under hela programmet. Istället utstrålar programmet bara tacksamhet, kärlek och klok erfarenhet. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur bra det är, men det är egentligen bara ett ord som är viktigt: LYSSNA! Sommarprogrammen går att ladda ner i ett par månader till. Så lyssna på Tina Jansson!

Publicerat den
Kategoriserat som inspiration

Musik + böcker = sant?

En av mina favoritsyssselsättningar så här i hängmattetider är att lyssna på Sommar i P1. Jag hade höga förväntningar på dagens sommarpratare Micael Dahlén. Jag jag tycker att han verkar vara en intressant person och dessutom gillar jag skarpt hans bok Nextopia. Mina förväntningar infriades med råge. Micael Dahlén pratade med ett medryckande driv som fick mig att helt och hållet köpa hans teori om att han är bipolär (manodepressiv alltså). Bland annat pratade han annat om att

  • man måste sticka ut – verkligen sticka ut – för att ta sig fram
  • han inte har tid att dö eftersom han har så fruktansvärt mycket kvar att göra
  • alla framgångsrika/kreativa människor för eller senare kommer att gå in i väggen och hamna på dårhus.

Ett Micael Dahlén-citat som fastnade var ”Jag tror att jag ska ha ett soundtrack till min nästa bok”. Tydligen är herr Dahlén multikreativ som så många andra kreatörer; han skriver även musik. Som ni vet är jag fascinerad av att kombinera olika discipliner till ett multiverk, så tanken tilltalade mig. Tänk dig att du öppnar en bok och ut strömmar musik som är skriven särskilt för just den boken, vore inte det kul?

I dagens uppkopplade värld behöver man förresten inte ens leverera själva musiken tillsammans med boken. Jag läste just Mats Strandbergs bok ”Bekantas bekanta”, som bland annat är en underbar orgie i nittiotalsnostalgi. För att förstärka nittiotalstemat har han gett varje kapitel i boken namn efter en eurotechnolåt från sagta årtionde. I förordet skriver han ”Se dem gärna som förslag på soundtrack”. Här kan man som läsare alltså spotifaja låtarna medan man läser. Själv var jag inte uppkopplad på stranden där jag läste boken, men eftersom nittiotalseurotechno är ljuv nostalgi för mig spelade min hjärnas inbyggda Spotify snällt upp låtarna medan jag läste. Visst är det en bra idé att ge kapitlen namn efter låtar som förstärker ett tema? Har du tips på någon annan författare som har gjort något liknande?

Överenskommelser övertygar

Simona Ahrnstedts debutbok Överenskommelser är en historisk romance-roman. Simona själv beskriver genren som lika spännande som deckare, men istället för ett mord som ska lösas så är den stora frågan: ska mannen och kvinnan få varandra till slut trots alla hinder?

Det ska sägas direkt: det här är inte min genre. Om sanningen ska fram så tycker jag att sånt här romantiskt dravel är larv! Dessutom är jag helt ointresserad av historia. Men, som jag har skrivit om tidigare, Simona fångade mitt intresse redan när jag hörde henne prata om boken på en författarsammankomst i vintras. Simona är både karismatisk och övertygande i sin tro på sig själv, sin bok och Romance-genren, som är en ny genre i Sverige. Så jag var riktigt nyfiken när jag öppnade boken.

Och jag blev helt såld! Boken var sååå spännande! Trots genrens förutsägbarhet kunde jag inte släppa boken. Visst fnissade jag högt åt formuleringar av typen ”Seth Hammerstaal såg fantastisk ut till häst, som den virila manligheten personifierad.” Men de var förlåtna så fort meningen var färdigläst, eftersom de följdes av en ny mening som drog mig, drev mig vidare, framåt i handlingen. Det var precis som i en deckare: jag måste, måste, måste få reda på hur det går. Jag sträckläste boken medan jag då och då fnissade eller utstötte ett ”Wow!” eller ”Oh my god, vad det här är bra!”

När jag hade läst ut den, typ ett dygn senare, så visste jag inte vad det var som gjorde den så bra. Jag bestämde mig för att läsa den en gång till. Långsamt och eftertänksamt den här gången för att förstå hur Simona hade lyckats fånga mig så hårt. Men det gick inte. Jag rycktes med en gång till och läste lika snabbt den andra gången. Ni får helt enkelt läsa själva så att ni förstår hur bra det här är. Och Simona, jag tror också på dig, din bok och din genre. Du kommer definitivt att slå. Hårt.

Pin It on Pinterest