Ett missat samtal

Ett missat samtal på mobilen. Ett nummer jag inte känner igen. Jag kollar det – det kommer från min kompis L:s man. Min puls ökar och jag andas små, grunda andetag. L har kämpat mot bröstcancern sedan i våras. Med hjälp av cellgifter och stöd från familj och vänner. Varför ringer hennes man till mig? Vi brukar inte ha kontakt annat än genom L. Det kan väl inte vara så att hon … Nej, det får inte ha hänt något.  När jag träffade L sist var hon på bättringsvägen. Cellgifterna hade gjort verkan och hon verkade stark och lugn. Om än bräcklig. Jag försöker klamra mig fast vid tanken på att det nog är L som ringer mig från sin mans telefon, för att hennes egen är trasig eller så.

Fast egentligen vet jag nog. Mina händer skakar och det tar flera minuter innan jag vågar ringa L:s man. Jag ringer och han svarar och jag hör det  direkt på hans röst.

”Har det hänt något?” frågar jag fast jag redan vet svaret.

”L somnade in i morse”, säger han och rösten spricker. Och vems röst skulle inte spricka när man måste tala om för omgivningen att ens älskade är död? Han gråter. Jag gråter.

”Å, nej. Jag trodde att hon mådde bättre?”

L:s man berättar att L varit mycket dålig den senaste veckan, att det gick fort på slutet, att hennes lever slutade fungera och att hon somnat in vid sjutiden samma morgon. Bara några timmar innan vi har det här samtalet. Han berättar massor om den senaste veckan, men jag tar in max en tiondel av det han säger. Tankarna som snurrar runt i mitt huvud hindrar hans ord från att få plats där. Jag kan inte förstå att L är borta. Jag frågar hur han mår, hur L:s barn (som är nästan vuxna) tar det, om jag kan göra något. Han säger att han har folk omkring sig och att det får gå och att han inte har tagit in det än. Och jag gråter igen. För att han måste ta in att den han lever ihop med just har slutat leva.

L, jag saknar dig!

Los reyes magos

Att fira los reyes magos, spanjorernas julafton den 6 januari, är definitivt ett heldagsprojekt. Kanske är det till och med ett heldygnsprojekt? Den som lever får se. Från min lägenhet ser jag tydligt kyrkan som ligger en bit upp på berget och där allt det här händer. Och framför allt hör jag det. Jag bor mellan två berg. Jag vet nu exakt hur bra berg förstärker ljud. Så här ungefär verkar ett sådant här firande gå till:

05.48-09.30 smälla smällare (sköttes förmodligen av traktens ungar)

09.30-11 soundcheck bestående av umpa umpa-musik

12-13 hela stan vallfärdar uppför berget och till kyrkan

Los reyes magos

13-14 julsånger, tal

14 brakfyrverkerier

14.30-15.30 mer sång och tal. Min spanska är som ni vet rätt begränsad men jag uppfattade ord som Jesús, Maria la Virgen och iglesia, så jag tror jag förstår ungefär vad det handlade om. Dessutom är jag rätt säker på att de läste Fader vår.

15.30-18.30 umpa umpa-musik. Här någonstans blev jag galen på att försöka koncentrera mig på mitt jobb. Jag ägnade ett par timmar åt att promenera i bergen i stället, men ibland när jag kom upp så att det inte var några berg i vägen för ljudet så hörde jag (tyvärr) umpa umpa ända dit.

18.30-21.30 mer umpa umpa. Dessutom hade grannarna på framsidan av huset en ganska högljudd fest precis utanför mitt köksfönster. Nämnde jag att jag försökte jobba?

21.30-22-30 soft blues. Jag övervägde att ta ur öronpropparna som suttit i hela dagen utom på promenaden. Övervägde.

22.30-23 afrikanska trummor med inslag av digeridoo. Det här hade jag gillat om jag inte varit så ljudtrött. Öronpropparna blev kvar.

23-23.03 tystnad. Jaaaaa!

23.04-? umpa umpa. Neeeej!!

Nu är klockan halv tolv. Det är en kyrka för guds skull! Nu tycker jag att det är dags för er att fortsätta partajet nere på byn. Seså! Gå härifrån nu så att jag får sova i natt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Ett minne – men vi vet inte vems!

Ekonomilektion på ett förortsgymnasium utanför Stockholm. 1990-tal. Läraren står och förklarar något framme vid svarta tavlan. Förklarar och förklarar, förresten. Hans pedagogik gick ut på att de som redan förstod det där med ekonomi fick jobba på i sin egen takt. Vi andra ställde våra frågor till läraren och fick ett hånfullt eller gåtfullt svar som inte gjorde oss ett dugg klokare. Jag hade ekonomifobi redan under min gymnasietid – kanske var det rentav då jag utvecklade den? Säkert är i alla fall att det inte blev bättre av ekonomilärarens undermåliga pedagogik.

Ett ljud avbryter lärarens föreläsning. En mobiltelefon. Ni förstår, ungdomar, på den här tiden, när tant var ung, hade inte alla mobiltelefoner. Förutom en kompis mamma som hade haft ”biltelefon”, en koloss större än en tegelsten, i flera år var nog ekonomiläraren den enda som jag visste som ägde en mobil. Han avbryter föreläsningen mitt i en mening och tar upp telefonen ur fickan:

–          Hallå?

–          Nej då, det är ingen fara.

Och så fullföljer han samtalet inför hela klassen, lägger på luren och fortsätter lektionen utan att så mycket som be om ursäkt.

Så varför berättar jag det här? Läraren var nonchig och hade mobil redan på 90-talet. Och? Finns det någon poäng här eller? Jo, för någon vecka sedan träffade jag min syster och pratade om det här. Då visade det sig att vi inte kan reda ut vem av oss det egentligen är som har upplevt det här. Vi gick i samma gymnasieskola, hon tre år senare än jag, och hade samma ekonomilärare – även om jag tvivlar på att hon avskydde honom lika mycket som jag. Uppenbarligen har vi pratat om den här situationen flera gånger, både när händelsen var aktuell och senare. Och vi har båda bevarat det i hjärnan som om det vore vårt eget minne. Jag är helt säker på att jag har upplevt det här. Jag ser situationen framför mig inklusive klassrummet och mina klasskompisar. Men det mest troliga är väl att det är min syster som faktiskt har upplevt det. Jag gick ut gymnasiet 1994, och det är mer troligt att det var tre år senare som ekonomiläraren hade en mobiltelefon som fick plats i fickan.

Men visst är det spännande vilka spratt hjärnan kan spela oss? Att vi kan skapa minnen som inte finns. Och vi gör det säkert dagligen. Känner du igen dig? Skapar  din hjärna också minnen som inte finns?

När har du flow?

Lång men intressant artikel i DN i går om flow. ”Man måste engagera sig i det man gör, flow uppträder vid aktiva sysselsättningar, inte passiva. Människor som har mycket flow i sitt liv har vissa personlighetsdrag. De skjuter inte upp saker och drar sig inte undan. Dessutom, konstaterar Fredrik Ullén, präglas de av målmedvetenhet, flit och självdisciplin.”

När har du flow? Kan du göra något medvetet för att hamna i flow, eller sker det automatiskt?

Och jag erkänner: jag är dålig på att blogga just nu. Det är mycket jobb, reseförberedelser, fritidsaktiviteter (hm, det har jag ju alltid) och sociala aktiviteter. Jag inbillar mig att jag kommer att ha mer tid till bloggandet när jag väl har åkt iväg. Vi får väl se :-)

Dagdrömmeri gör dig kreativ

Intressant artikel i DN om kreativitet i dag. Bland annat står det om att dagdrömmeri är viktigt för kreativiteten. Och visst är det så. Jag behöver verkligen dagdrömma. ”Att ständigt arbeta mot deadline kan däremot hämma kreativiteten. ” står det också. Och jag känner igen mig igen. Oj, vad svårt jag har att vara kreativ samtidigt som jag är fullbokad med jobb. När jag läser det här så tänker jag att jag borde planera in tid för dagdrömmeri i almanackan – det har varit alldeles för lite sådant i mitt liv den här hösten.

Jag klickar vidare till den relaterade artikeln Så blir du mer kreativ, och häpp! Överst på listan står det ”Ge dig själv tidsutrymme. Skriv in icke-tid i almanackan, för tankar och dagdrömmeri.” Många bra tips i den listan, för övrigt. Jag fastnar också för ”Bryt rutiner”. Det ser jag nämligen som en positiv effekt av att att flytta kontoret till Kanarieöarna i sju veckor.

Vad tänker du göra den närmaste tiden för att bli mer kreativ?

Norstedtsbloggen: Så skriver du korrekta texter

I dag tipsar jag på Norstedtsbloggen om hur du kan skriva korrekta texter (länk borttagen pga trasig). Sådant här brukar jag inte skriva så mycket om här på bloggen, men det är det här jag sysslar med i min vardag som språkkonsult i svenska.

I blogginlägget börjar jag med att prata om att det inte alls är detaljerna som är viktiga i en text. Det viktiga är i stället att ta reda på vem som ska läsa texten och varför och anpassa texten efter det. Sedan ger jag ändå en lista med tips på hur du kan göra för att just få detaljerna korrekta. För det är ju viktigt också att inte störa läsarna och läsupplevelsen med en massa språkfel.

Ha en onödigt skön helg – det tänker jag ha! Men jag kommer att blogga på Norstedtsbloggen under helgen också.

Norstedsbloggen: Skriv romansynopsis

I dag tipsar jag på Norstedtsbloggen om hur du kan skriva ett romansynopsis (länk borttagen pga finns inte längre).Som jag har sagt förr här på bloggen så är jag strukturfascist och gillar att arbeta med ett utförligt synopsis. Därför använder jag mig av The Snowflake Method, snöflingemetoden, som är framtagen av den amerikanska författaren Randy Ingermanson. Den går ut på att man bygger upp en roman i tio steg. Läs mer om det i dagens inlägg.

Du som skriver skönlitteratur: Hur jobbar du? Skriver du synopsis? Eller jobbar du mer fritt?

 

Brukar du få postproduktionsdepression?

I senaste Babel lärde jag mig förkortningen PPD, som står för postproduktionsdepression. Ni vet, när man äntligen är klar med ett projekt– en bok kanske – som man har jobbat hårt med länge. Nu ska man äntligen får njuta och ta det lugnt. Och så känner man sig bara … tom. Känner du igen dig? När drabbade det dig senast?

För övrigt har jag ägnat nästan hela helgen åt att jobba. Jag som brukar vara så bra på att vara ledig på helgerna. Nu har jag i alla fall förberett mig så att jag kan gästblogga på Norstedtsbloggen nästa vecka. Det är urkul! Jag kommer att prata om mina sju jobb, det vill säga jag har valt ut sju av mina viktigaste arbetsuppgifter som författare, språkkonsult och soloföretagare och kommer att ge tips relaterade till dem. Du hänger väl på dit?

En resefobikers bekännelser

Som jag skrev om häromnyss så fick jag till slut tummen ur och lyckades boka en vinterresa; det stod på min att-göra-lista sedan i våras eller så. Det finns inget som jag skjuter upp så länge som att boka resor. Jag avskyr det! Andra pratar om att det är så mysigt att sitta och leta efter hotell och planera resrutter. Jag förstår inte alls vad de snackar om. Helst åker jag charter, så att någon annan får sköta det mesta och jag bara behöver boka en enda resa och så blir jag transporterad dit där jag ska bo utan att jag behöver göra något. Me like!

Jag vet inte varför jag har sådan resebokarfobi. Kan det ha något samband med att jag avskyr att resa? Alltså själva resandet. Jag vill gärna se andra platser, uppleva andra kulturer, höra andra språk och äta andra maträtter. Men resan dit skulle jag gärna hoppa över. Det där med att tågluffa eller åka runt med ryggsäck har jag aldrig förstått tjusningen med. Att befinna sig i den där jobbiga fasen – på resa – hela semestern??! Fy! Jag vill gärna ta mig fram till målet så fort som möjligt. Väl där utforskar jag gärna omgivningarna noggrant, men ge mig ut på resa igen till en ny plats, nej, helst inte :-) Min vinterresa innehåller tre resdagar: Stockholm–Teneriffa, Teneriffa–La Gomera och La Gomera–Stockholm. Däremellan tänker jag resa så lite som möjligt.

Gillar du att resa? Eller gillar du mer att vara på andra platser? Eller trivs du kanske bäst när du får vara kvar hemma?

Pin It on Pinterest