Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Lyckliga människor behöver inte blogga

image

… så nu vet ni det :-)

Jag är på heldagskonferens med de andra som också är Tillväxtverkets ambassadörer för kvinnors företagande. Är du kvinna och funderar på att starta företag? Få hjälp och råd av en av oss ambassadörer. Bor du i Stockholm kan du till exempel kontakta mig.

Uppdatering: Jag bloggade från telefonen, så det blev inget längre inlägg. Men föreläsarna på bilden är Underbara Clara och bloggforskaren Annakarin Nyberg. De pratade om hur man blir en framgångsrik bloggare.

Dessutom vill jag gärna tillägga att det är alldeles gratis att träffa en ambassadör och att du kan läsa mer om det på www.ambassadorer.se (länken borttagen) – eller mejla mig på jenny snabel-a punkt se så berättar jag mer.

Måste huvudpersonerna vara i samma ålder som bokläsarna?

Om jag skriver en bok eller ett filmmanus där huvudpersonen är i fyrtioårsåldern, kommer den då främst att läsas/ses av personer som är just i fyrtioårsåldern? Jag har inte tänkt så mycket på det här tidigare. Barn- och ungdomsböcker riktar sig ju till personer som är i samma ålder som publiken. Eller, jag har förstått att om man skriver för barn 9-12 så ska huvudpersonen vara 13 år – barn identifierar sig helst med den som är något äldre än de själva. Men för vuxna? Själv ser jag gärna ungdomsfilmer och läser ungdomsböcker – jag har ju för sjutton varit ung! Men jag har heller inga problem att läsa en bok eller se en film där huvudpersonerna är betydligt äldre än jag – det är väl inte  åldern som avgör om det är en intressant historia?

Om jag går på bio och ser en Harry Potter-film eller någon annan film med ungdomar i huvudrollerna så höjer jag medelåldern i publiken rejält. Häromdagen aktualiserades åldersfrågan i och med att jag såg Hotell Marigold på bio. De flesta av huvudpersonerna där är pensionerade, och jag hade inte ens tänkt tanken att det skulle attrahera en publik som också är pensionerad. Men när jag väl satt där i salongen och hade lyckats manövrera förbi alla rullatorer, käppar och rullstolar så insåg jag att det inte var någon annan i salongen som var under sextio. Och nej, jag var inte på bio på pensionärsvänlig tid mitt på ljusa dagen.

Men är det så att mina romaner bara kommer att läsas av dem som är i samma ålder som huvudpersonerna? Det skulle i så fall kunna vara en bidragande orsak till att jag inte har hittat något förlag som vill ge ut Romanen A. Huvudpersonerna där är något i stil med 14,17, 46 och 48. Är det ett för spretigt åldersspann för att kunna locka någon åldersgrupp?

Läser du böcker och filmer där huvudpersonerna är i samma ålder som du? Eller spelar det ingen roll?

Mysteriet med den flygande grunkan

I den lilla staden hade det hänt mystiska saker den sista tiden. För det hade flugit omkring en gul sak över den lila staden varje dag. Ingen visste vad det var för en sak men alla undrar vad det är. Vad konstigt säger folket.

image

Den gula saken flyger mest omkring på kvällarna men ibland kommer den på dagen. En dag var det en pojke som träffade en annan pojke som hade en sak i handen vad är det där frågade pojken det är den som styr min radio styrda banan. Nu tyckte inte folket det var konstigt längre för dom förstod att det var den radio styrda bananen pojken var väldigt glad för han hade ju löst mysteriet med den flygande grunkan och folket var glada för dom behövde inte undra vad det var som flög omkring.

SLUT

Jenny Forsberg, 2c

Inte så illa skrivet av en typ nioåring väl? Jag vågar dock påstå att jag har utvecklat mitt skrivande en aning sedan dess. Min förmåga att illustrera är dock kvar på exakt samma nivå som då :-)

Jag har alltså hittat några av mina gamla ”berättelseböcker” från låg- och mellanstadiet. De påhittade berättelserna, som den här, känns inte så pjåkiga alls. Jag hade väl slukat en miljard böcker eller så och verkar ha hunnit greppa huvuddragen i hur man bygger upp en historia. De historier där jag ska berätta vad som  hände i verkligheten, som ”Mitt sommarlov” och ”Vad jag gjorde i helgen” är däremot ohemult gäspframkallande. Jag ska inte plåga er med dem här. Är det svårare – även för vuxna – att skriva självbiografiskt så att det blir intressant? För att det är lättare att fastna i fällan att man måste berätta saker så som det faktiskt var i stället för att lägga krut på att bygga upp en bra historia?

Skriva ensam eller ihop?

Jag känner en massa smarta och bra människor. En del av dem kan dessutom skriva. Därför funderar jag ibland på om jag inte borde föreslå för någon av dem att vi ska skriva en bok ihop. Då handlar det ofta om att den person jag tänker på har stora kunskaper inom ett område eller att vi har bra diskussioner och tillsammans skulle kunna spåna fram något som kan bli bättre än det jag kan spåna fram på egen hand. Någon gång har jag också fått förslaget från en tredje person. (”Ni två borde skriva en bok ihop.”)

Men det är något som tar emot. Jag är en ensamvarg med utpräglat kontrollbehov som helst vill bestämma allt själv. Skulle jag verkligen gilla att skriva ihop med någon annan? Skulle jag kunna släppa kontrollen? Hur gör man? Har du skrivit en bok ihop med någon? Hur gjorde ni, rent konkret? Skrev ni allt tillsammans eller skrev ni olika delar av boken? Eller har du koll på hur andra författare som skriver tillsammans jobbar? Skulle du vilja skriva en bok ihop med någon annan eller skriver du helst ensam?

Skriver du om din närmiljö?

Senaste Babel på SVT innehåller ett reportage om deckarförfattaren Elizabeth George. Hennes böcker utspelar sig i England, trots att hon själv bor i USA. Elizabeth George älskar allt brittiskt och har gjort det sedan tonåren, och om jag förstod reportaget rätt åker hon ofta till England på researchresor.

Samtidigt utspelar sig reportaget på ön Whidbey i USA, där George själv bor.  På reportagebilderna ser det ut att vara en både vacker och mysig plats. Det får mig att undra: Varför skriver hon inte om sin närmiljö?  Hur vanligt är det att författare skriver  om något annat än det som de har omkring sig? Samtidigt skriver många om sin uppväxtmiljö – som Camilla Läckberg till exempel. Fast hon hade flyttat från Fjällbacka när hon började skriva om det.

Min bok Romanen A utspelar sig i Täby, där jag bor och är uppväxt. I min närmiljö alltså. I Romanen B ger jag mig däremot ut i världen och den bygger delvis på miljöer som jag har sett när jag har rest.

Nu har Elizabeth George faktiskt börjat skriva böcker som utspelar sig i hennes närmiljö också. Det är ungdomsromaner som utspelar sig på ön Whidbey. Dem måste jag bestämt se till att läsa!

Skriver du om din närmiljö? Din uppväxtmiljö? Eller är du snarare inspirerad av någon annan del av världen – någon resa du har varit på?

Förresten, du har väl läst Elizabeth Georges skrivhandbok Skriv på! Annars rekommenderar jag den å det skarpaste.

Varför dyker omedvetna minnen upp när man skriver?

I  den här veckans Babel säger författaren Carl-Johan Vallgren att han inte har några minnen. Han menar att det är därför han blev författare. Hans minnen dyker nämligen upp igen när han skriver.

Det här känner jag igen. Inte att jag inte har några minnen, men att det dyker upp minnen när jag skriver. Minnen som jag inte ens var medveten om att jag hade men som plötsligt ploppar upp ur hjärnan när jag har händerna på tangentbordet och som passar alldeles utmärkt in i historien. Händer det dig också? Vad kan det bero på, tror du?

Prokrastinering som drivkraft – kan det fungera?

I senaste Babel pratar programledaren Jessika Gedin och författaren Bodil Malmsten om att använda prokrastinering som en kreativ drivkraft. Malmsten berättar att hon har ett stort romanprojekt på gång som hon skriver på hela tiden men aldrig kommer någonstans med. Men under tiden har hon skrivit flera av det som hon kallar loggböcker, alltså mer kåserande böcker. Böckerna verkar helt enkelt ha blivit skrivna som ett sätt att skjuta upp skrivandet på den ”riktiga” boken.

Jag är rätt bra på att prokrastinera, om jag får säga det själv, så jag erkänner att ett sådant arbetssätt lockar mig. Om jag behöver få något gjort som känns lite motigt så får jag helt enkelt ge mig själv en arbetsuppgift som känns ännu jobbigare. Och medan jag försöker undvika att göra det där superjobbiga så blir allt det där som bara var lite jobbigt gjort i ett huj! Kan det vara så enkelt? Någon som har provat?

Hur skiljer man mellan bokens jag och sitt privata jag?

En av mina idoler, Bodil Malmsten, aktuell med kommande boken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, gästar Babel den här veckan (länk borttagen pga trasig). Hon berättar att samtidigt som hennes böcker ofta är mer eller mindre självbiografiska är hon noga med att skilja mellan sitt privata jag och personen i böckerna. Hon är noga med att påpeka att varken på sin blogg eller i böckerna framträder hon med sitt verkliga jag. I romanerna är det tydligt att det inte är hon, att det handlar om en påhittad romanperson. I det som hon kallar sina loggböcker, där hon skriver mer kåserande, är det däremot inte lika tydligt. Men Malmsten är noga med att inte lämna ut sitt privata jag där heller, även om hon till och med kan använda sitt eget namn.

Bodil Malmsten berättar även att hon har ett nytt projekt på gång: att lära folk att skriva. Hon har börjat på en bok som ska heta något i stil med Så gör jag – Bodil Malmsten om att skriva. Det blir en självhjälpsbok som handlar om skrivprocessen. Gissa om jag kommer att kasta mig över den?

Skriver du om dig själv? Hur skiljer du mellan bokens (eller låtens eller vilken form du nu använder för att uttrycka dig) jag och ditt privata jag?

Vem ger mig det bästa erbjudandet för att blogga?

Hur kommer det sig att det inte är någon som betalar mig för att blogga? Jag är ju både kreativ och smart, och dessutom kan jag skriva. Har till och med skrivit böcker som alldeles riktiga förlag har gett ut.

Jag kan blogga om

  • hur du kan bli mer kreativ i din vardag (vilket jag skriver en del om här i bloggen)
  • hur du skriver en fackbok, säljer in den till ett förlag och marknadsför den (eftersom jag själv har två fackböcker ute och skriver på den tredje)
  • hur du skriver en roman med hjälp av ett detaljerat synopsis (Det lär jag även ut i distanskursen ”Skriv en roman på sex månader” på Falkens författarskola.)
  • hur du skriver tydliga och begripliga texter (vilket jag jobbar med i min vardag som språkkonsult och skriver om i Tydliga texter)
  • hur du kommunicerar effektivt i sociala medier
  • hur du startar eget eller driver ett soloföretag (det skriver jag om i Den snälla företagaren)
  • bokrecensioner och annat bokrelaterat (ja, sådant som också brukar dyka upp här på bloggen)
  • hur du lagar god, nyttig och energigivande mat med massor av grönsaker även om du har en stressig vardag
  • eller något annat – att anpassa texter för en viss målgrupp är mitt jobb om någon händelsevis har missat det.

Som ni förstår är jag värsta kapet som bloggare. Och ändå är det alltså ingen som betalar mig för att blogga!! Jag förstår att du blir förvånad nu. Men kanske är du kontakter på en sajt som behöver en bloggare som jag. Tipsa dem gärna om mig i så fall, och be dem höra av sig med ett riktigt bra erbjudande som slår alla de andra erbjudanden som jag nu kommer att få i och med det här inlägget. Eller tipsa mig om dem så kan jag höra av mig till dem. Om jag inte har fullt upp med att välja mellan alla de andra erbjudandena förstås :-)

Sprit gör dig kreativ

”Några klunkar starksprit kan öka kreativiteten.” DN skrev i går om en studie från USA som visar att alkohol ökar kreativiteten.  Studien visar att ”plötslig och intuitiv associationsförmåga för att lösa problem kring knepiga ord uppstod oftare” för dem som hade druckit alkohol än för dem som inte hade det. Så myten om författaren som pimplar rödvin medan hen skriver kanske är sann eller? Nja. De som deltog i studien fick dricka så att de hade ”en alkoholkoncentration i blodet på i snitt 0,075 procent”. Jag vet inte riktigt vad det innebär, och för att krångla till det ytterligare så mäter de berusningen i procent i stället för promille som vi ju brukar använda. Men okej, 0,075 procent måste bli 0,75 promille, alltså en bit över gränsen för vad man får köra bil på i Sverige, vilket är 0,2 promille enligt Wikipedia. Men under gränsen för grovt rattfylleri, som ligger på 1 promille. Så ungefär hur mycket drack försökspersonerna? En sexa starksprit? (Jo, jag förstår att det beror på hur mycket de väger och så.)

I artikeln i Science News (länk borttagen pga trasig) som DN refererar till kommenterar  psykologen J. Scott Saults att berusning kan förbättra den verbala kreativiteten bland annat genom att sänka förmågan att kontrollera tankarna. Saults säger också att berusade människor blir mindre rädda att göra misstag, och det är förstås bra för kreativiteten. Alkohol som ett medel att minska på kontrollbehovet alltså? Tja, det användningsområdet är förstås ingen nyhet.

Studien är bara gjord på män. 20 stycken för att vara exakt (är det inte lite lite?) – och lika många i en kontrollgrupp. De fick dricka varsin drink och serverades ”en del tilltugg”, medan kontrollgruppen varken fick sprit eller något att äta.  Jag kan inte hjälpa det men jag har faktiskt  en del frågor här:  Kan det i stället vara så att man blir kreativ av att äta? Själv är jag ett pucko när  jag inte har ätit. Skulle studien ge ett helt annat resultat om den gjordes på kvinnor? Vi tål ju i allmänhet mindre alkohol, kanske skulle vi bli helt dumma i huvudet av en drink? Eller kanske tvärtom dubbelt så kreativa som männen? Och vad händer när man dricker mer? Går gränsen vid en drink eller hade två drinkar gett samma resultat eller ännu högre kreativitet?

Vad säger du om myten om författaren som rödvinspimplare? Har du provat att skriva (eller skapa något annat) efter en drink? Eller sju? Hur gick det?

Pin It on Pinterest