Författare: jennyforsberg

Sommars efterhandskonstruktioner

Ni som följer bloggen vet att jag gillar Sommar i P1. Men en sak stör mig: flera (för att inte säga många) av sommarpratarna har tagit upp exempel från barndomen för att visa att de minsann visste redan i koltåldern att de skulle syssla med den kreativa verksamhet som de idag försörjer sig på och är kända för. Sångaren höll konserter för sin mamma redan när han var fyra, skådespelaren var en stjärna på teaterlektionerna i skolan, regissören gjorde amatörmässiga filmer tillsammans med kamraterna på gården.

Visst skulle jag kunna prata om att min lågstadiefröken fick mig att motvilligt läsa upp mina berättelser för klasskamraterna och deras föräldrar på skolavslutningen. Ha! Redan då visste jag att jag skulle ägna mig åt skrivande men undvika att hålla föreläsningar. Eller visste jag verkligen det? Var det inte så att jag satt och ritade i princip hela barndomen utan att idag kunna skapa något mer komplicerat än en streckgumma? Var inte sångaren förtjust i att skriva också, förutom att sjunga? Musicerade inte skådespelaren i garaget efter teaterlektionerna? Är inte alltihop bara efterhandskonstruktioner?

Vad gjorde du för kreativt när du var liten? Är det samma saker som du gör idag?

Varför säljer Harlequin så bra?

Varför säljer Harlequin så bra? Det undrar SvD:s Lina Kalmteg i ett reportage i dagens tidning. Ja, det undrar jag också. Tydligen säljs det 3,2 miljoner Harlequinböcker om året i Norden (!) För mig låter det helt obegripligt.

Leila, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A, är galen i Harlequinböcker och läser dem i tid och otid. För att kunna skriva om det var jag förstås tvungen att göra en del research, det vill säga läsa Harlequinromaner. Det här skriver jag bara för att ni ska förstå att jag minsann aldrig skulle komma på tanken att läsa en Harlequinroman om det inte var så att jag var tvungen att göra research ;-)

Jag tyckte att de Harlequinböcker som jag läste då (två stycken ur serien Romantik) var erbarmligt dåliga. Jag skrattade högt minst en gång på varje sida över det klyschiga språket och de ännu klyschigare intrigerna och de extremt klyschiga könsrollerna. Och ni kan ju bara tänka er hur roligt jag sedan hade när jag försökte återskapa liknande text, eftersom jag återger en del av Leilas Harlequinintresse med hjälp av påhittade citat ur böckerna hon läser.

Lina Kalmteg i Svenskan konstaterar att både författarna och översättarna till de här böckerna är uschligt betalda, och hon kommer inte heller på varför böckerna ändå har så stor framgång. Kanske har du någon teori?

Jag är nyfiken på romanen Boys

Språkkonsulten Anna Ringberg, som för övrigt var redaktör för min bok Tydliga texter, romandebuterar nu med boken Boys. Boys är recenserad i gårdagens SvD. Hur 17 lyckas man få sin debutroman recenserad där? En bra recension är det också. Grattis Anna, till både boken och recensionen!

Min redan stora nyfikenhet på boken blev inte ett dugg mindre nu – jag tror att boken är riktigt bra. Jag skriver den högt upp på min lista över böcker jag ska skaffa och läsa snarast. Icke att förväxla med högen av böcker som jag ska läsa vilken vecka som helst nu, som ligger här hemma. Icke heller att förväxla med högen av böcker som jag har lånat på bibblan och som jag ska läsa omedelbums eftersom de snart måste lämnas tillbaka.

Någon som har hunnit läsa Boys och tycker något?

Alla behöver semester

En del människor i min omgivning tar aldrig semester. Ofta handlar det om egna företagare. De har inte råd att vara lediga eller vågar kanske inte säga nej till kunderna. Andra är författare men har en anställning inom något annat till vardags. På semestern tar de chansen att skriva på heltid, så någon egentlig ledighet blir det inte.

Själv är jag noga med att ta semester, särskilt på sommaren. Jag behöver tid, rejält med tid, till återhämtning och reflektion för att orka vara en kreativ och produktiv företagare och författare resten av året. Det handlar inte om att jag är lat utan om ren självbevarelsedrift. Att låta bli att ta ledigt och i stället hålla igång mitt soloföretag även under sommaren skulle ge mer pengar för stunden. Om jag skrev även under sommaren skulle jag kunna skriva klart mina böcker snabbare. Men jag är övertygad om att det skulle ge mindre pengar och färre böcker på sikt; utan semester skulle jag jobba sämre resten av tiden och kanske bränna ut mig, med sjukskrivning och uteblivna inkomster som resultat.

Alla är vi olika, och tidigare har jag tänkt att det kanske fungerar för vissa att aldrig ta semester. Att det finns människor som klarar att jobba år efter år utan uppehåll. Som laddar batterierna samtidigt som de arbetar. Som faktiskt inte vill ha semester. Men just nu tvivlar jag på det. Jag läser Facebookstatusar från dem som har jobbat hela sommaren och som tänker fortsätta med det under hösten. Och de verkar inte det minsta nöjda. Snarare verkar de trötta, håglösa och lite avundsjuka på oss som har haft ledigt. Jag känner nog ingen som kan jobba året runt utan semester och som mår bra av det och trivs med det. Gör du?

Jag har så klart också ett behov av att dra in pengar och att behålla mina kunder. Men som företagare behöver man ibland göra investeringar. Jag vill, som ni vet, vara en snäll företagare och jag tror på att vara snäll mot sig själv genom att investera i sin egen semester.  För jag tror att alla behöver semester. Vad tror du?

Är du galet kreativ?

En intressant men lång artikel i Dagens Nyheter handlar om Fredrik Ullén, som är både hjärnforskare och konsertpianist. Hans forskning verkar hur spännande som helst! Bland annat har han undersökt hur musikträning påverkar hjärnans sätt att fungera och vad som händer i hjärnan hos den som är väldigt bra på något.

Dessutom har han studerat sambandet mellan psykisk sjukdom och kreativitet. Enligt artikeln liknar vissa funktioner i hjärnan hos kreativa personer dem hos schizofrena. En schizofren person filtrerar inte bort lika mycket sinnesintryck som andra och kan därför se fler samband och göra fler associationer. Hos den kreativa skapar det idéer men hos den psykiskt sjuka snarare förvirring. Visst är det intressant?

Ibland känns det som att min hjärna är överhettad, som att det inte finns något stopp på de kreativa impulserna. Det är förstås ett härligt tillstånd, men det är också farligt: om jag blir kvar i det stadiet för länge får jag stressymptom och springer förr eller senare in i väggen. För att inte råka ut för det behöver jag alltså filtrera bort fler sinnesintryck så att den överhettade hjärnan efter en period av flow kan få den vila som den så väl behöver.

Så här säger Fredrik Ullén om kreativitet:

– Jag tror en av hemligheterna med kreativitet är just att kunna växla mellan idéskapande och disciplin. För ska man vara kreativ måste man kunna hantera sina idéer på ett vettigt sätt också, vara disciplinerad och kunna fullfölja dem. Är man psykotisk kan man inte arbeta över huvud taget.

Kloka ord, eller hur?

Lyssna på årets bästa sommarvärd hittills!

Jag fortsätter att fördriva mina dagar i (den visserligen bildliga men ändå) hängmattan, där jag bland annat lyssnar på Sommar i P1. Enligt dagens DN hör Annika Sörenstam och Mats Sundin till de populäraste sommarpratarna hittills i år. Men det var innan dagens sommarvärd, Tina Jansson, äntrade scenen.

Tina har ALS, ni vet den där muskelsjukdomen som gör att kroppen långsamt slutar att fungera medan hjärnan funkar som vanligt. Tina Jansson har haft sjukdomen i fyra år och kan idag varken äta eller prata. Men skriva, till exempel manus till sitt sommarprogram, kan hon med hjälp av en specialdator. För att göra sommarprogrammet  har hon lånat sin systers röst.

Tina Jansson är en av de mest positiva människor jag har hört. Jag tror inte att hon säger ett enda negativt ord om sjukdomen under hela programmet. Istället utstrålar programmet bara tacksamhet, kärlek och klok erfarenhet. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur bra det är, men det är egentligen bara ett ord som är viktigt: LYSSNA! Sommarprogrammen går att ladda ner i ett par månader till. Så lyssna på Tina Jansson!

Publicerat den
Kategoriserat som inspiration

Musik + böcker = sant?

En av mina favoritsyssselsättningar så här i hängmattetider är att lyssna på Sommar i P1. Jag hade höga förväntningar på dagens sommarpratare Micael Dahlén. Jag jag tycker att han verkar vara en intressant person och dessutom gillar jag skarpt hans bok Nextopia. Mina förväntningar infriades med råge. Micael Dahlén pratade med ett medryckande driv som fick mig att helt och hållet köpa hans teori om att han är bipolär (manodepressiv alltså). Bland annat pratade han annat om att

  • man måste sticka ut – verkligen sticka ut – för att ta sig fram
  • han inte har tid att dö eftersom han har så fruktansvärt mycket kvar att göra
  • alla framgångsrika/kreativa människor för eller senare kommer att gå in i väggen och hamna på dårhus.

Ett Micael Dahlén-citat som fastnade var ”Jag tror att jag ska ha ett soundtrack till min nästa bok”. Tydligen är herr Dahlén multikreativ som så många andra kreatörer; han skriver även musik. Som ni vet är jag fascinerad av att kombinera olika discipliner till ett multiverk, så tanken tilltalade mig. Tänk dig att du öppnar en bok och ut strömmar musik som är skriven särskilt för just den boken, vore inte det kul?

I dagens uppkopplade värld behöver man förresten inte ens leverera själva musiken tillsammans med boken. Jag läste just Mats Strandbergs bok ”Bekantas bekanta”, som bland annat är en underbar orgie i nittiotalsnostalgi. För att förstärka nittiotalstemat har han gett varje kapitel i boken namn efter en eurotechnolåt från sagta årtionde. I förordet skriver han ”Se dem gärna som förslag på soundtrack”. Här kan man som läsare alltså spotifaja låtarna medan man läser. Själv var jag inte uppkopplad på stranden där jag läste boken, men eftersom nittiotalseurotechno är ljuv nostalgi för mig spelade min hjärnas inbyggda Spotify snällt upp låtarna medan jag läste. Visst är det en bra idé att ge kapitlen namn efter låtar som förstärker ett tema? Har du tips på någon annan författare som har gjort något liknande?

Ryckig skrivprocess

”Ryckig” är det bästa ord som jag kan komma på för att beskriva min skrivprocess med Den snälla företagaren. I går hade jag en extremt produktiv eftermiddag och lyckades skriva ett helt (visserligen kort men ändå) kapitel. Som kontrast kan jag berätta att två av de kapitel som jag har skrivit tidigare tog sammanlagt över två månader. Och i dag var planen att jag skulle komma en bra bit i kapitlet som handlar om dokumentation. Än så länge har jag inte skrivit ett enda ord, och nu är klockan fyra på eftermiddagen. Men jag har gjort en massa andra bra saker istället:

  • hittat ett nystartat förlag som verkar intressant och skickat manuset till romanen A dit
  • fixat till några sista jobbsaker så att jag faktiskt, faktiskt kan gå på semester i kväll
  • tvättat
  • mejlat och pratat i telefon
  • ätit lunch på balkongen
  • säkerhetskopierat
  • svurit över min för tillfället extremt sega internetuppkoppling (äh, det var ju ingen bra sak …)
  • planerat för en tripp ut i skärgården nästa vecka.

Och så har jag skissat på strukturen för sagda dokumentationskapitel. Jag har dessutom en del material till kapitlet sedan tidigare – det var bara så ostrukturerat. Nu ska jag sätta mig ner och flytta om textsnuttarna efter den nya strukturen. Och så ska jag skriva en kort introduktion till kapitlet. Förhoppningsvis hinner jag skriva lite text också.

Du vet väl förresten att det finns smakprovstext till tre av kapitlen i Den snälla företagaren nu? Du som är nyfiken på vad jag skriver kan alltså tjuvläsa delar av boken redan nu. Dessutom har du chansen att vara med och tycka genom att lämna en kommentar.

Under sommaren kommer jag att ha semester inte bara från brödjobbet utan också från skrivandet. Jag gissar att det blir färre blogginlägg också, men känner jag min hjärna rätt kommer den säkert att producera några inlägg utan att jag kan hindra den, så titta gärna in här då och då! För övrigt hoppas jag att ni har det härligt och soligt där ute i sommaren!

Överenskommelser övertygar

Simona Ahrnstedts debutbok Överenskommelser är en historisk romance-roman. Simona själv beskriver genren som lika spännande som deckare, men istället för ett mord som ska lösas så är den stora frågan: ska mannen och kvinnan få varandra till slut trots alla hinder?

Det ska sägas direkt: det här är inte min genre. Om sanningen ska fram så tycker jag att sånt här romantiskt dravel är larv! Dessutom är jag helt ointresserad av historia. Men, som jag har skrivit om tidigare, Simona fångade mitt intresse redan när jag hörde henne prata om boken på en författarsammankomst i vintras. Simona är både karismatisk och övertygande i sin tro på sig själv, sin bok och Romance-genren, som är en ny genre i Sverige. Så jag var riktigt nyfiken när jag öppnade boken.

Och jag blev helt såld! Boken var sååå spännande! Trots genrens förutsägbarhet kunde jag inte släppa boken. Visst fnissade jag högt åt formuleringar av typen ”Seth Hammerstaal såg fantastisk ut till häst, som den virila manligheten personifierad.” Men de var förlåtna så fort meningen var färdigläst, eftersom de följdes av en ny mening som drog mig, drev mig vidare, framåt i handlingen. Det var precis som i en deckare: jag måste, måste, måste få reda på hur det går. Jag sträckläste boken medan jag då och då fnissade eller utstötte ett ”Wow!” eller ”Oh my god, vad det här är bra!”

När jag hade läst ut den, typ ett dygn senare, så visste jag inte vad det var som gjorde den så bra. Jag bestämde mig för att läsa den en gång till. Långsamt och eftertänksamt den här gången för att förstå hur Simona hade lyckats fånga mig så hårt. Men det gick inte. Jag rycktes med en gång till och läste lika snabbt den andra gången. Ni får helt enkelt läsa själva så att ni förstår hur bra det här är. Och Simona, jag tror också på dig, din bok och din genre. Du kommer definitivt att slå. Hårt.

Arne Dahls böcker filmas

Jag läser att Arne Dahls böcker om A-gruppen ska filmas. Om jag förstod DN-artikeln rätt blir de första fyra böckerna två 90-minuters teveavsnitt var, medan den femte blir en biofilm och resten av böckerna filmas senare. (Någon mer än jag som inte förstår varför bara en film mitt i ska upp på bio?) Min första tanke var: Undrar vem som ska spela Jan-Olov Hultin? Oj, vad besviken jag blev när jag längre ner i artikeln läser att Hultin är bortplockad ur manuset!

Nu till ett erkännande: jag har allvarliga fördomar om svenska tevedeckare. Jag har aldrig orkat uppbåda tillräckligt med energi för att se en Beckfilm. Och tydligen är det Beckregissören som ska regissera även denna gång. Nu skulle jag lätt kunna negga över det, men jag har ju faktiskt inte sett Beckfilmerna så vem är jag att tro att det kommer att bli dåliga filmer?

Istället neggar jag lite över det faktum att Arne Dahls storhet ligger i språket. Den där torra humorn som uppstår i kombinationen mellan dialogen och det som karaktärerna tänker däremellan. Hur ska man kunna överföra det till teve? Ja, som ni hör är mina förväntningar inte på topp. Men visst blir jag nyfiken när en favoritförfattares böcker blir filmade, så jag kommer nog att titta ändå. Ofta blir jag besviken på filmer som bygger på en bok jag redan har läst och gillat, men det finns undantag. Jag gillade Stieg Larsson-böckerna skarpt, och åtminstone den första av filmerna tyckte jag var minst lika bra som boken.

Har du några exempel där du först läste boken och gillade den och sedan såg filmen och tyckte att den var ännu bättre?

Pin It on Pinterest