Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Det har gått åtta år sedan jag skrev det här manuset

Det är fredag, hurra! Det betyder att jag får vara författare :-) Fast jag får erkänna att jag lät mitt vanliga jobb inkräkta en del på den här dagen – jag hade några saker som jag inte hade hunnit färdigt med tidigare i veckan. Men nu är det romanprojektet som gäller.

När jag tittar bland mina mappar i datorn upptäcker jag att gjorde synopsis till det här manuset, romanen A (jo då, jag ska snart berätta vad boken heter) på hösten 2004, när jag gick en kurs på Skrivarakademin. Och sedan skrev jag manuset i början av 2005. 2005!! Det är alltså åtta år sedan jag skrev det här manuset! Då fattar ni hur mycket det är dags att det kommer ut nu?

Romanen A är det andra romanmanus jag har skrivit (det första är preskriberat). När jag skrev det så gjorde jag ett experiment: jag skrev manuset rakt igenom utan att gå tillbaka och ändra eller redigera något. Jag ville se om det var ett arbetssätt som passade mig. Det gick snabbt att skriva: jag skrev manuset på tre månader. Då hade jag alltså arbetat fram ett detaljerat synopsis innan. Men redigeringsfasen blev desto längre. Jag vill minnas att det tog ett och ett halvt år innan jag kunde skicka manuset till en lektör. Och det är för lång tid för mig. Jag gillar inte riktigt att vara i redigeringsfasen. I synopsisfasen och skrivfasen får jag använda mer av min kreativitet och det är då jag trivs bäst. Så det här arbetssättet passar inte mig.

När jag skrev nästa manus, romanen B, tog jag längre tid på mig och gick tillbaka och ändrade saker längs vägen. Det manuset har jag inte redigerat – eller ens läst igenom – än, men jag räknar med att det går snabbare och att det är ett betydligt bättre råmanus än vad romanen A var.

Men åter till nutid. Det första steget i redigeringen nu (ja, det här är alltså ungefär urtisjuttonde redigeringsomgången för det här manuset) är att jag läser igenom hela manuset från början till slut utan att ändra något. Parallellt med läsningen gör jag en lista på saker som jag ser att jag behöver göra. Att jag inte ändrar något på en gång beror på att jag vill skapa mig en helhetsbild av manuset – det har gått några år sedan jag jobbade med det sist, och om jag läser hela manuset rakt igenom får jag en bättre känsla för helheten.

Det första steget i egenutgivningen är … äsch, det vet jag inte riktigt. Jag står fortfarande och stampar. Läser information som jag har samlat på mig. Väntar på att de två böckerna om egenutgivning som jag beställde ska dimpa ner i brevlådan, eftersom jag tänker mig att de kommer att hjälpa mig att komma igång.

Nu ska jag gräva ner mig i manuset ordentligt en stund. Sedan är det helg. En välförtjänt sådan eftersom jag har jobbat mycket i några veckor.

Vinter i värmen 2012/2013 – vad kostade det?

Förra året fick jag en del frågor om vad det kostade att tillbringa några vinterveckor på Kanarieöarna. Jag skrev om det i det här inlägget. Så här såg kostnaderna ut i år:

Flyg Stockholm/Arlanda –> Teneriffe sur: 2 447 kronor (dyr flygbiljett pga nära jul)

Två hotellnätter i Los Cristianos på Teneriffa (dubbelrum): 1 334 kronor

Båt Los Cristianos –> San Sebastián de la Gomera: 227 kronor för en person (med Naviera Armas, som är det billigaste av de två rederierna)

Lägenheten i Valle Gran Rey på La Gomera: 35 euro per natt. 18 december 2012– 2 februari 2013 = 14 619 kronor

Båt San Sebastián de la Gomera –> Los Cristianos: 123 kronor (Naviera Armas hade rea på sina biljetter under januari och februari.)

En hotellnatt i Los Cristianos på Teneriffa på vägen hem (enkelrum): 504

Förlängd reseförsäkring: 277 kronor (reseförsäkringen som jag har på min hemförsäkring gäller i 45 dagar men jag var borta i några dagar till)

Flyg Tenerife Sur –> Stockholm/Arlanda: 1 396 kronor

Ja visst ja, Gomerabussarna också. Men de är billiga. 5 euro från Valle Gran Rey till San Sebastián. Det blir 88 kronor tur och retur.

Summa för att tillbringa sju veckor i Valle Gran Rey: ca 21 000 kronor.

(Då har jag inte räknat med tvådagarstrippen till La Palma. Den gick på ca 3 000 kronor för två personer: båtbiljetter ca 2 300 kronor för 2 personer och en bil, sunkigt lägenhetshotell två nätter: ca 700  kr.)

För mig är 21 000 kronor mycket pengar, men jag prioriterar gärna bort annat för att ha råd med det. Och precis som förra året kan jag inte låta bli att göra jämförelsen med att jag för två år sedan betalade 17 000 kronor för två veckors charter till Thailand (del av dubbelrum) över jul och nyår när det är som dyrast att åka. Då känns det här betydligt mer prisvärt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Varför använder du stavningen fejsbucka i titeln till din bok?

Varför använder du stavningen fejsbucka i titeln på din bok Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier? Den frågan får jag titt som tätt.

fejsbucka

På svenska kan vi enkelt göra verb av ord genom att sätta dit ett a efter ordet. Ett svenskt verb skulle alltså bli Facebook + a. Utan att anpassa ordet till svenskan skulle stavningen bli facebooka. Men när vi lånar in ord till svenskan från andra språk anpassar vi ofta stavning, böjning och så vidare till det svenska språksystemet så att ordet ska kunna användas på svenska. Först känns det avigt (Vadå? Ska vi stava fauteuil med å? Det ser helknasigt ut!), men ganska snabbt brukar vi vänja oss.

Jag vill alltså hitta en försvenskad stavning så att vi enkelt kan använda ordet på svenska. När vi lånar in ett ord till svenskan är det inte säkert att det finns en svensk stavning som helt motsvarar det utländska ljudet. Bokstavskombinationen oo som i Facebook finns inte på svenska och det finns inte heller en bokstavskombination som helt motsvarar det. Vi behöver alltså hitta en bokstav eller en bokstavskombination som ligger i närheten. De närmaste vi kommer är o eller u. Vi skulle då kunna tänka oss följande varianter:

  • fejsboka – uttalas som boka. Den här stavningen ger ett uttal som ligger hyfsat nära det engelska. Det skulle kunna fungera, men o-ljudet är långt och jag vill hellre ha en variant som ger ett kort vokalljud som i det ursprungliga. En fördel med den här stavningen är att den liknar ursprungsordet Facebook mycket och därför inte sticker så mycket i ögonen på läsaren.
  • fejsbuka – uttalas som duka. Den här stavningen ligger för långt från ursprungsuttalet.
  • fejsbocka – uttalas som docka. Den här stavningen ligger också för långt från ursprungsuttalet.
  • fejsbucka – uttalas som lucka. Den här stavningen ger ett uttal som ligger ganska nära det engelska. Här får jag också det korta vokalljudet som jag är ute efter. Åtminstone i min mun ligger den här stavningen uttalsmässigt närmare ursprungsordet än stavningen fejsboka, även om ordets utseende ligger längre ifrån ursprungsordet Facebook.

Jag valde alltså stavningen fejsbucka. Med den stavningen ser ordet svenskt ut, vilket är positivt eftersom det passar bra in i det svenska språksystemet men negativt eftersom stavningen sticker i ögonen på de läsare som håller engelskans status högt. Det går utmärkt att uttala det som om det rimmar på lucka. Ibland uttalar jag det fortfarande med det engelska vokalljudet, men det är nog mest en vanesak.

Det är inte jag som har hittat på stavningen fejsbucka – man ser den här och var, framför allt just på Facebook. Men särskilt vedertagen är stavningen inte än, och precis som med alla ordbilder som vi är ovana vid väcker den uppmärksamhet. Några är nyfikna, andra är positiva och ytterligare andra är skeptiska. Precis som det ska vara. Genom att använda ordet i titeln på boken hoppas jag sprida stavningen så att den blir vedertagen – precis som till exempel mejl och dejt har blivit vedertagna stavningar på svenska.

Vad vill du lära dig om att skriva fackbok?

Jag har ju redan två distanskurser: Skriv en roman på sex månader och Skriv tydliga texter. Men jag har också funderat om jag inte borde ha en fackbokskurs. Förra veckan fick jag sparken i baken jag behövde. En person på Twitter frågade något om att skriva fackbok, en annan tvittrare som jag känner såg det och tipsade om mig. Jag sa att jag har funderat på att ta fram en distanskurs om att skriva fackbok. Den första tvittraren tipsade en tredje tvittrare, som genast hörde av sig till mig och var intresserad. Visst är Twitter fantastiskt?

Jag hade alltså två potentiella kursdeltagare. Det var tillräckligt för att jag skulle ta tag i det. Jag satte mig ner och tog fram en kursplan. Så här ser den ut: Skriv en fackbok.

Nu sitter jag och jobbar med att ta fram kursbreven och nu kommer jag äntligen till poängen med det här blogginlägget: Jag vill gärna ha dina åsikter här. Skriver du fackböcker? Skulle du vilja skriva en fackbok? Om du skulle gå en kurs för att göra det – vad skulle du vilja lära dig då? Lämna gärna en kommentar till det här inlägget. Jag blir glad för kommentarer även om det inte är aktuellt för dig att gå kursen just nu, och även om du inte har kommit så långt med dina fackboksplaner utan bara har en dröm eller lös tanke än så länge.

Anitha Östlund: Pappersskärvor

Anitha Östlund har jag nämnt tidigare här på bloggen. Det är hon som skriver en novell om dagen. Ett gäng av novellerna har hon samlat i novellsamlingen Pappersskärvor och gett ut på eget förlag. Jag gillar baksidestexten:

Istället för att bli en av dem som stoiskt inväntar förlagens dom lägger jag ett antal slantar på bordet och trycker boken själv. I den här novellsamlingen hittar du kärlek, sorger, tankeväckande ord och några dikter. Bli berörd, betänksam eller bara njut.

Jag upplever ett bra driv i Pappersskärvor. När jag har läst en novell vill jag genast läsa nästa. Kanske ligger det i formatet; en novell går ju snabbt att läsa. De flesta av novellerna ryms inom teman som kärlek, familjeliv, barn och trasiga relationer. Många av novellerna är riktigt, riktigt bra. De är tänkvärda, känsloväckande eller spännande. Eller allt på en gång. De fångar vardagen på pricken och har i många fall hög igenkänningsfaktor.

Däremot tycker jag att novellsamlingen är för ojämn. Är man så produktiv så är det förstås naturligt att allt man skriver inte blir lika bra. Jag tycker att hon skulle ha sållat hårdare bland novellerna innan hon gav ut dem. Samlingen hade vunnit mycket på att ta hjälp av en redaktör eller kloka personer i omgivningen för att stryka kanske 30 eller 40 procent av novellerna och ha kvar de bästa.

Jag tycker ändå att du ska läsa Pappersskärvor. De noveller som är bra är verkligen bra. Och de är ganska många.

Christian Unge: Turkanarapporten

Jag fick ett meddelande på Twitter från Christian Unge, som undrade om jag hade lust att blogga om hans thriller Turkanarapporten. Min första tanke var att säga nej. Jag hinner ju inte ens läsa alla böcker som folk jag känner skriver. Men så tänkte jag ett varv till. Jag gillar ju verkligen den här typen av PR-arbete: att höra av sig till någon som bloggar och fråga om hen vill skriva om ens bok. Jag jobbar själv på det sättet med Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier. Så jag sa ja.

Huvudpersonen i Turkanarapporten är den svenske kirurgen Martin. Han tar jobb för Läkare utan gränser i Kenya som ett sätt att fly från vardagen i Sverige och sitt kraschade äktenskap. I Kenya träffar han forskaren Nadine. Hon berättar att hon har stött på ett antal fall av en okänd sjukdom hos befolkningen i Turkana, som också ligger i Kenya. Strax därpå försvinner Nadine. Martin kan naturligtvis inte släppa tankarna på henne. Han måste hitta henne. Och de måste lösa den medicinska gåtan tillsammans.

Det finns ett driv i Turkanarapporten som dels skapas av spänningen mellan Martin och Nadine – man vill veta hur det går för Nadine och man vill veta om de kommer att få varandra – dels av frågan med den mystiska sjukdomen, som visar sig ha samband med en massa andra saker.

Dessutom gillar jag miljöbeskrivningarna och verklighetsförankringen. Christian Unge har själv jobbat för Läkare utan gränser och det känns som om det är på riktigt när han beskriver miljöerna och arbetet i Kenya. Och så gillar jag alltid deckare som sticker ut lite från den klassiska deckarnormen, till exempel genom att inte innehålla några poliser.

Boken innehåller många spännande scener. Allt är inte lika spännande, men de långsammare partierna känns aldrig som trista transportsträckor. Och slutet är en riktig nagelbitare. Jag tycker absolut att du ska läsa Turkanarapporten. Du kan till exempel köpa den hos Adlibris. Dessutom gör du en god gärning, eftersom allt överskott går direkt till Läkare utan gränser.

Bed & breakfast för författare i Älvdalen

Johanna Wistrand är bland annat författarcoach och spökskrivare  och driver företaget Multimanus. Just nu är hon dessutom digital nomad, vilket innebär att hon inte har någon geografisk fast punkt i tillvaron, utan jobbar där hon och hennes dator för tillfället befinner sig. Precis som jag kommer att göra på La Gomera om någon månad alltså. Just nu befinner sig Johanna i Älvdalen, där hon brukar ordna skrivarretreat, och har fått erbjudande om att hyra en lägenhet där. Eftersom lägenheten är för stor för henne är planen att hyra ut ett rum som Bed & Breadfast till författare. Så här skriver Johanna själv på Facebook:

Har blivit erbjuden att hyra femma i Älvdalen – Är SÅ sugen! Men måste gardera mig. Tänker hyra ut ett av rummen, ett stort fint rum med två fönster och parkettgolv, som Bed & breakfast till författare. Jag kommer att vara billig till en början: 1000 kr/vecka inkl frukost. Nån som vill boka in sig redan nu fr o m januari? Så att jag ser om ev intresse finns? I Älvdalen har vi kört skrivretreat i flera år, och alla har trivts väldigt bra. Det är en öppen, trevlig, social och väldigt lugn by omgiven av underbar natur. Här finns simhall med 50-metersbassäng, fiskevatten, bibliotek, apotek, systembolag, flera lunchrestauranter, pub… Lägenheten ligger längs med bygatan så det är en del timmerlaster som svishar förbi.

Blir du sugen på att sitta och skriva i Älvdalen? Kontakta Johanna på info@multimanus.se.

Sofia Hallberg: Mina fräknar

Jag har äntligen läst Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar. Den handlar om Karin, som är i 40-årsåldern och lever ihop med Mats, som hon träffade  under studietiden i Uppsala. Ganska snart förstår man som läsare att Karin inte är så nöjd med varken sitt liv eller relationen hon lever i. Karin har inga barn men hade velat ha det. Hon jobbar på bemanningsföretag fast hon egentligen hade högre ambitioner än så. Karin har fräknar över hela kroppen och en dag upptäcker hon att fräknarna bildar bokstäver. Hon tolkar det som att det är ett budskap. Men vad vill fräknarna säga henne?

Som jag har nämnt tidigare har jag varit nyfiken på Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar ett tag. När jag var på bokbloggsträff hos Damm förlag tidigare under hösten fick jag med mig ett ex av boken därifrån. Jag har hört Sofia berätta om boken och var beredd på en ganska tung och vemodig berättelse. Omedvetet hade jag nog förväntat mig att även språket skulle vara tungt och kanske lite jobbigt att läsa. Men det var det verkligen inte! Tvärtom var boken en riktig bladvändare för mig. Och det är en blandning jag uppskattar: en vemodig ton och en historia som berör kombinerat med ett framåtdrivande språk. Mycket bra skrivet, Sofia!

Intervju med Pauline Eriksson som har skrivit Ta steget till eget

Eftersom jag har gett ut en företagarhandbok är jag nyfiken på andra böcker som kommer ut i den genren. Därför är det kul att TUK Förlag – som har gett ut min bok Den snälla företagaren – nyligen har släppt ytterligare en företagarhandbok. Den heter Ta steget till eget  – handbok för unga, modiga och drivna entreprenörer och är skriven av Pauline Eriksson.

Pauline Eriksson Ta steget till eget

Jag har inte läst  Paulines bok än, men den står den står på måste-läsa-listan. Däremot har jag hunnit med att intervjua Pauline om boken:

Jenny: Jag är väldigt nyfiken på det här med målgruppen unga företagare.  Vad ska man tänka på specifikt om man är en ung företagare jämfört med om man är äldre?

Pauline: Att allt inte behöver vara svart eller vitt och att du inte behöver vänta med att starta företag tills du är äldre! Med det menar jag att du inte behöver vänta tills du t.ex. har studerat klart innan du startar, utan att du kan driva igång företaget vid sidan av dina studier istället för att ha ett traditionellt extrajobb. Då har du möjlighet att få snurr på din verksamhet under tider som du studerar eller fasar ut en deltidsanställning eller ett extrajobb.

Jenny: Hur tycker du att man ska dra nytta av det faktum att man är ung som företagare?
Pauline: När man är ung har man oftast en annan flexibilitet än när man är äldre. Man har heller oftast inte vant sig vid dyra omkostnader, utan är kanske van att leva på en studentbudget, vilket definitivt är en fördel i uppstarten. Som ung har du också oftast en helt annan kunskap om sociala medier och Internet än den äldre generationen. En stor fördel när det kommer till att marknadsföra sig och nå ut med sitt budskap till en låg kostnad!

Jenny: Om man är en inte fullt så ung företagare längre, kan man ändå ha nytta av att läsa din bok?
Pauline: Definitivt! Mycket att bokens innehåll går att applicera på dig och din verksamhet oavsett om du är 18 år eller 58 år. Det kan handla om allt från hur du ska tänka kring marknadsföring och PR till hur du kan vässa din effektivitet och snabbt ta dig ur svackor i företagandet. Det vill säga tips som inte är åldersbundna! Jag rekommenderar boken till alla som behöver en inspirationsboost och tips och trix kring sitt företagande!

Jenny: Jag är intresserad av marknadsföring i allmänhet och bokmarknadsföring i synnerhet. Dessutom har jag ju själv skrivit en bok i samma genre. Därför undrar jag: hur jobbar du med marknadsföring och PR för boken?
Pauline: Jag har jobbat mycket med att marknadsföra boken sociala medier ända sedan jag fick bokkontraktet i januari i år. Allt handlar om igenkänning, så jag har nött in titeln och innehållet hos folk redan på ett tidigt stadie! I våras satte jag också upp en förhandsbokningssajt där man kunde boka boken till ett specialpris innan sommaren slut. Det gav otroligt bra respons! Nu efter släppet har jag jobbat mycket med PR. Jag har medverkat i både tv, tidningar, radio, bloggar och andra forum. Rekommendationer är också den bästa marknadsföringen, hitta ambassadörer som kan prata för din sak!

Jenny: Vad var roligast med att skriva boken?
Pauline: Att få sätta alla tankar och idéer på pränt, samt alla nya kontakter jag knutit under tiden! Jag uppskattar att jag samlat på mig ett hundratal nya visitkort sedan jag började skriva boken. Jag har fått affärskontakter, kunder och vänner för livet under processens gång. Fantastiskt kul!

Jenny: Vilken var den mest oväntade svårigheten du stötte på när du skrev boken – eller nu när du jobbar med marknadsföring av den?
Pauline: Jag kan faktiskt säga att jag inte har stött på några svårigheter alls! Funderade länge på denna fråga, men sanningen är den att jag egentligen bara stött på möjligheter! Jag har fått massor av jobbförfrågningar och press och media har varit otroligt vänligt inställda och intresserade!

Jenny: Använder du boken för att marknadsföra dig själv och ditt företag? Hur?
Pauline: Boken har verkligen bidragit till att hjälpa mig att bygga mitt varumärke och marknadsföra mig själv. Jag använder den som ett redskap att marknadsföra mig själv i min blogg, för föreläsningar och artiklar jag skriver åt olika uppdragsgivare. Att ha en utgiven bok i ryggen har jag upplevt vara en väldigt bra referens!

Jenny: Kommer du att skriva fler böcker? I så fall, vad kommer din nästa bok att handla om?
Pauline: Jag hoppas och drömmer om det! Jag har lite idéer i huvudet som jag inte fått på pränt än, men det hoppas jag snart att jag ska få! Först ska jag landa lite i processen som varit nu. Att skriva en bok är bland det roligaste jag gjort!

Jenny: Jag känner igen det där med att det ger mersmak att skriva böcker! :-) Tack för intervjun! Jag hoppas att din bok blir en riktig kioskvältare!

Söderhavsön

Du som brukar läsa min blogg minns kanske att jag i våras hittade några av mina gamla berättelseböcker från låg- och mellanstadiet och skrev ner ett par historier här. En tredje berättelse skrev jag också in på bloggen, men jag glömde publicera den i våras. Så ni får den nu i stället. Tyvärr tycks jag ha förlagt skrivböckerna igen, så jag kan inte kolla hur gammal jag var när jag skrev den här. Men den är i alla fall från mellanstadiet; jag gissar att den är från femte eller sjätte klass.

Söderhavsön

Det var nu några dagar sedan stormen kom och båten gick sönder. Jag tror jag slog huvudet i någonting hårt. När jag vaknade låg jag på den här ön. Det är en sådan där härlig obebodd söderhavsö, men jag är inte glad. 

Var är alla de andra som fanns ombord? Hade de klarat sig? Nu ska jag berätta hur de är här på ön. Det finns många palmer med kokosnötter. Vill jag ha en kokosnöt klättrar jag upp i en palm sedan knäcker jag den mot en sten … MUMS! Det finns många goda frukter här.

Ön är bara en liten ö det tar bara en kvart att gå runt den.

Vattnet här är jättevarmt man kan bada hur länge som helst.

Solen steker hela dagarna men på nätterna är det kallt. Jag har byggt en koja eller vad man ska säga av palmblad. Där är skugga på dagarna och värme på nätterna. Nu ska jag gå och lägga mig, skiver mera i morgon.

Nästa dag: inget nytt har tråkigt.

En vecka senare: inget nytt idag heller. VÄNTA! VAD ÄR DET DÄR? ETT SKEPP! DET KOMMER HITÅT! Jag vinkar. Skeppet kommer verkligen hitåt. Skeppet lägger till här på ön. Jag skulle just springa fram, då jag såg att det var ett piratskepp.

De stiger i land kliver runt på hela ön. Undrar vad de gör här tänker jag.

Jag lyssnar på vad det säger. – Det var ju på ön bredvid skatten skulle finnas.

– Ja, just det, fyra palmer i en kvadrat och i mitten finns skatten. Vi åker dit nästa vecka och hämtar den.

Nu åker de igen. Vad spännande det lät. Synt att jag inte har någon båt.

Nästa dag: Idag hände ingenting särskilt. Jag badade hela dagen.

Några dagar senare: DET KOMMER EN BÅT! Faktiskt kommer det en båt långt där ute. Den närmar sig. Nu är den väldigt nära! ……….

OJ NU SER JAG DET ÄR JU ALLA KOMPISAR SOM VAR MED PÅ BÅTEN!

Jag vinkar som en tokig. Dem har sett mig!

– Hej! vad roligt att se dig! Vi trodde nästan att du hade drunknat!

– Om du visste vad vi har letat efter dig!

– Att ni har överlevt allihop.

Vi stannade kvar en vecka på ön. Det var jätte roligt nu när kompisarna var med. Vi bestämde att semestra här varje år. När vi skulle åka hem kom jag att tänka på en sak: SKATTEN! Jag berättade för de andra och vi fick brått att åka dit. Fyra palmer i en kvadrat vi hittade det lätt för ön var ännu mindre än ”min ö”.

Vi åkte hem och blev glatt välkomnade av de där hemma. Och gissa om de blev häpna när de fick se skatten!

SLUT!

Läraren Eva kommenterar min historia så här: Ja, det blev de nog. Men jag tycker att det är konstigt att du inte tänkte på skatten på en gång. Vad innehöll skatten? Vad gjorde du med den? Du skriver toppen – bra!!!

Den här texten lämnar förstås en hel del i övrigt att önska, men jag känner mig ändå rätt nöjd med att jag faktiskt hade jag fattat en hel del saker om att skriva redan i tolvårsåldern, till exempel att en historia behöver ha någon typ av dramatisk kurva för att bli spännande. Och jag är bestämt något på spåret när det gäller miljöbeskrivningar också.

Pin It on Pinterest