Katarina Gospic – hjärnforskare med rätt att fatta beslut

Katarina Gospic är hjärnforskare, läkare, fysiolog, fil dr i medicin, författare och företagare. (Och hur gammal sa hon att hon var? 29 kanske?) I alla fall sa hon en massa spännande saker i sitt sommarprogram. En intressant sak hon sa: att vara expert på något hänger ihop med kreativitet. Att vara expert på något är en förutsättning för att vara kreativ menar hon. Hon tar exemplet att det är lättare att skriva ett fantastiskt musikstycke om man har hört massor av andra musikstycken förut än om man bara har hört Blinka lilla stjärna.

Det låter ju logiskt. Ibland träffar jag på någon som skriver böcker men som inte läser böcker. Men jag tror inte att jag har träffat någon sådan person som det faktiskt har gått bra för. Rätta mig gärna om jag har fel här! Vet du någon framgångsrik författare som inte läser böcker?

Gospic pratade även en del om att fatta beslut. Faktum är att hon har skrivit en bok om det, Välj rätt – en guide till bra beslut, som till och med finns i pocket. Visst låter den intressant! Har du läst den? Skriv gärna en kommentar här om vad du tyckte – jag är nyfiken! Gospic menar att hjärnan är programmerad att fatta de beslut som ger omedelbar tillfredsställelse – inte de beslut som är bra på sikt. Hon tar som exempel att det är lättare att fatta beslutet att äta chokladmuffins, som ger omedelbar tillfredsställelse, än att börja träna, som ger resultat på sikt. Jag gör en direkt koppling till skrivandet. Det är lättare att fatta beslutet att sätta sig framför teven än att ägna kvällen åt att skriva ett nytt kapitel i boken. Är det det här som är nyckeln till varför man brukar säga ”människan är av naturen lat”?

Gospic berättade också att hjärnan är programmerad att vara rädd för det okända. Det hade vi nytta av för 40 000 år sedan, men i dag fyller till exempel främlingsfientlighet ingen funktion utan det blir bättre med mångfald och variation.

Lyssna på Katarina Gospics sommarprogram om du är intresserad av hjärnan! Förhoppningsvis får du, som jag, några nya insikter och perspektiv.

Sommar i P1 2013 inleder med tre fullpoängare

Måsskrik, vattenskvalp och sommarregn i all ära men det finns nog inget ljud som så omedelbart försätter mig i sommarstämning som signaturmelodin till Sommar i P1. Och nu har det börjat! Sommaren är här.

Och precis som jag under maj plötsligt hade tid att promenera en timme varje dag så har jag nu tid att lyssna på sommarpratare i en och en halv timme (nästan) varje dag. Jag som aldrig lyssnar på radio annars, och som har tagit mig tid att se på teve typ en gång i månaden det senaste halvåret.

Och jo, jag vet att det numera finns vinterprogram också, och jag förstår att de är precis lika bra, men det känns ändå inte alls lika angeläget att prioritera dem. Det är ju sommarstämningen jag vill åt!

Jonas Gardell om förtrycket av homosexuella

Första sommarpratare ut var Jonas Gardell, som fick mig att både skratta och gråta. Jag har ju hört honom prata om aidsepidemin förut, på bokmässan, och om hur illa de homosexuella betraktades då, för 30 år sedan. Hur man såg ner på dem och tyckte att de fick skylla sig själva som fick aids. Men det berör mig fortfarande. Jag har så svårt att förstå att det för bara några decennier sedan – när jag var liten! – var okej och vanligt att vara så fördomsfull och till och med öppet fientligt inställd mot homosexuella. Det borde betyda att människor i mina föräldrars generation växte upp med att det var normalt att tycka så. Kanske är det inte konstigt att det finns en och annan som har kvar de här mossiga åsikterna. Desto viktigare blir det att vi som har förstått hjälper till att sprida budskapet att all kärlek är bra kärlek.

Jonas Gardells sommarprat får 5 radioapparater av 5.

Maja Ivarsson om sex droger och rock ’n roll

Maja Ivarsson är sångare i The Sounds och har levt ett hårt liv. Hon säger själv att folk ibland säger till henne att hon är en rockkliché. Redan tre minuter in i programmet har jag tåtar i ögonen när hon berättar om sin bästa väns begravning. Och så fortsätter det. Maja Ivarsson berör mig utan att det känns kladdigt eller sliskigt.

Maja Ivarssons sommarprogram får 5 radioapparater av 5.

Liv Strömquist om mens

När jag hör Liv Strömquist i trailern utlova att hon ska prata om mens så tänker jag mig att hon kommer att prata om det i sisådär tre minuter. Men i princip hela hennes sommarprogram handlar faktiskt om mens. Mest intressant tycker jag att det är när hon pratar om att mens är tabu. Att all reklam för mensskydd handlar om att man ska känna sig ”trygg” och ”säker”. Strömquist sätter fingret på vad det egentligen handlar om: tryggheten och säkerheten i att ingen får se att man har mens. För det är tabu. Något som halva befolkningen har en vecka i månaden under stora delar av sitt liv är alltså tabu. Hur knasigt är inte det? Strömquist drar en parallell: tänk om det vore lika mycket tabu att till exempel blöda näsblod.

Liv Strömquists sommarprogram får 5 radioapparater av 5.

Trots att jag länge har tyckt att Liv Strömquist är ett geni har jag faktiskt inte läst någon av hennes serieböcker. Det är dags för det nu! Kanske ska jag börja med Ja till Liv!

Sommar i P1 2013 inleds alltså med tre fullpoängare. Och då hade jag ändå höga förväntningar. Bra jobbat!

Ann Ljungbergs skrivmingel 15 maj 2013

Förra veckan var jag på skrivmingel anordnat av Ann Ljungberg. Ann är lektör, författarcoach och skrivkursarrangör och bor på en båt som oftast befinner sig i krokarna av Medelhavet. Men när hon är på besök i Sverige ordnar hon skrivmingel i Stockholm. Det brukar gå till så att Ann intervjuar ett tiotal författare på scen under kvällen. I mingelavgiften ingår även tilltugg av typen bröd, ost, oliver och frukt. Och så mingel förstås – under kvällen var det ett par mingelpauser, och jag passade på att prata med nya och gamla skrivarbekanta.

Förra året var jag en av författarna på scen vid ett tillfälle, och bloggade om det här. Som du förstår är de här kvällarna mycket givande, och så även den här gången. Om du har tillfälle att gå på något av Anns skrivmingel framöver så rekommenderar jag verkligen att du gör det. Det kom massor av klokskaper från scenen under kvällen, och här kommer de tre saker som jag framför allt kommer ihåg:

  • Ann menade att enligt hennes erfarenhet är det de som har mest omkring sig – med heltidsjobb, barn, fritidsintressen och olika engagemang – som blir klara med sina bokprojekt, snarare än de som säger upp sig från jobbet för att skriva på heltid. Mycket intressant, tycker jag, som ibland är avundsjuk på dem som har möjlighet att skriva på heltid. Kanske är det inte ens någon fördel. Med en massa annat omkring sig tvingas man ju använda sin tid på ett effektivt sätt.
  • När jag letar tryckerier ska jag inte glömma att ta in offerter från lokala tryckerier om jag hittar några. Tänk om jag kan hitta ett tryckeri i Täby, där jag bor! Kortare transporter = bra för miljön. Dessutom gillar jag att stödja lokala företag.
  • Anna Gable har skrivit Ghosts, drugs n’ rock n’ roll, som är en rockroman. Hon stod på scenen iförd rockiga kläder. Hon jobbar ihop med en rockgrupp, och ett av bokens försäljningsställen är en musikaffär. Konsekvent marknadsföring som sticker ut. Det inspirerar mig! Jag börjar genast fundera på hur jag kan använda något liknande för Akrobaten eller andra böcker. Läs mer om Annas rockroman på www.zorf.se.

Det här och hundra andra saker funderade jag på när jag gick från minglet. Som du förstår var jag mycket nöjd med kvällen – nytta och nöje i ett, hur fel kan det bli?

Dagen när jag lärde mig ungdomsspråk på Twitter

En av de kloka människor som har läst (läs: refuserat) Akrobaten har kommenterat att tonåringarna i boken låter för vuxna. Så det står på min redigerings-att-göra-lista att jag ska jobba med tonåringarnas röster. Eftersom jag har varit medveten om det här ett tag så  har jag försökt lyssna lite på ungdomar på stan och så (har ju inga barn själv och umgås inte med några tonåringar till vardags). Min tanke var att jag även skulle fråga runt i sociala medier vad folks tonåringar säger. Men i dag löste det sig alldeles automagiskt.

På språkkonsulten Katarina Bydings Twitterkonto @byding tvittrade nämligen Marolin 13 år om ungdomsspråk under hashtaggen #ungdomsspråk. Katarina och Marolin gjorde det här som en del av operation dagsverke. Visst var det en sjukt bra idé!

Jag noterade allt Marolin sa och passade på att ställa massor av frågor. Så nu har jag en lista med ord och uttryck som jag ska jobba in i språket hos mina romanpersoner Anna, som är 17 år, och Victor som är 14. Jag gillar verkligen att göra research på Twitter!

Det går att bli författare redan på gymnasiet

Elin Westerberg skrev en kommentar här på bloggen och undrade om jag ville läsa projektrapporten som hon gjorde på gymnasiet om bokutgivning. Det ville jag förstås. Och oj, vad imponerad jag blev av rapporten! Den är så mycket bättre skriven än många uppsatser som jag har sett på högskolenivå! Den är både strukturerad och ordentligt genomtänkt

För mig som har läst och vet en del om egenutgivning var det inte så väldigt mycket ny information, men ett par tips plockade jag upp. Rapporten tar upp både att bli utgiven av ett förlag och att ge ut sin bok själv, och den ger även en hel del marknadsföringstips. Elin Westerberg utgår i rapporten från sitt eget egenutgivningsprojekt – en sagobok som hon till slut gav ut hos Recito.

Själv kan jag inte låta bli att fundera på hur långt jag hade kommit nu om jag hade satsat  på författandet redan på gymnasiet. Jag ville ju bli författare redan då, men på den tiden hade jag inte alls fattat att det handlar om hårt arbete. Jag gick mer och väntade på att Den Stora Inspirationen skulle dyka upp. Jo, tjena.

Men Elin satsar alltså, och jag är säker på att hon kommer att gå långt. Nu går hon en författarlinje på Sörängens folkhögskola, där hon bland annat skriver en roman tillsammans med sina klasskamrater. Visst låter det kul! Följ bloggen Elins kammare för att få veta mer om hur det går för Elin.

Lyckas med bokutgivning

Jag har läst en till bok om att ge ut böcker: Lyckas med bokutgivning av Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg.

Lyckas med bokutgivning

Eftersom jag känner författarna har jag känt till den här boken sedan den släpptes 2010 och hela tiden varit sugen på att läsa den. Så det var verkligen på tiden. Men när jag slog upp boken var jag ändå lite avvaktande. Jag hade ju precis läst Förverkliga din bokdröm; tänk om den här boken skulle innehålla precis samma information?  Och jo, det är klart att en del tips och checklistor återkommer. Men å vad mycket nytt jag lärde mig! Och å vad mycket nya idéer jag fick!

Som vanligt satte jag en miljard märklappar i boken och lät sedan varje lapp bli en punkt i någon av mina listor Utgivningsplan och Marknads- och PR-plan.

Författarna till Lyckas med bokutgivning pratar en hel del om något som jag tycker är viktigt: att bygga sitt författarskap. När jag läste boken blev jag påmind om att det tankesättet även bör genomsyra ens sätt att se på marknadsföring. Ett exempel (orden är mina egna men idén kommer från Lyckas med bokutgivning):

Om du gör en aktivitet (en signering, författarföreläsning eller liknande) som knappt säljer en enda bok så kan det ju kännas som om det var en aktivitet som gav dålig utdelning. Och så var det också om målet var att sälja så många böcker som möjligt vid just det tillfället. Om målet i stället var att bygga författarskap vill du skaffa nya läsare snarare än att sälja böcker. Då är frågan: hur många nya läsare gav marknadsföringsaktiviteten? En aktivitet på ett bibliotek kanske inte säljer några böcker men om ett tiotal personer då, eller vid ett senare tillfälle, lånar din bok på biblioteket så har du fått tio nya läsare. Det är guld värt när du sedan släpper din nästa bok.

Så vilken av de två böckerna om egenutgivning rekommenderar jag? Nej, jag kan inte välja. Nu ligger båda på mitt skrivbord och jag kommer att återkomma till dem många gånger de närmaste månaderna.

Förverkliga din bokdröm – en pratnyttig bok om egenutgivning

Jag har läst Förverkliga din bokdröm av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist. Författarna är två av initiativtagarna till föreningen Egenutgivarna, som jag nyligen har gått med i. Själv har jag lärt känna Joanna och Kristina i samband med bokmässan.

Jag tycker att Förverkliga din bokdröm är otroligt matnyttig, trots att den innehåller en hel del information som jag redan hade. Någon i mitt nätverk tyckte att boken är lite för pratig – och ja, den är pratig, men på ett bra sätt tycker jag! Pratnyttig, helt enkelt! Boken varvar praktisk information och tips med berättelser om hur bokens författare själva och andra författare har gjort med sina böcker. Faktum är att det är i författarnas egna berättelser som jag lär mig mest. Tipsen är ofta mer allmänt hållna, vilket inte på något sätt gör dem mindre relevanta, men många av dem har jag hört tidigare. Men i författarnas berättelser får jag veta små detaljer som jag inte alls hade tänkt på. Som en bonus är boken skriven i en så företagsam och peppande anda att jag blir riktigt sugen på att ta tag i själva bokutgivningen – trots att jag egentligen mycket hellre vill ägna mig åt att skriva och marknadsföra böcker än att ge ut dem.

Som alltid när jag läser en bok som jag vill återkomma till så märkte jag ut det jag vill komma ihåg med lappar:

Forverkliga

Nu önskar jag att jag kunde säga att jag hade ett system, så att de blå lapparna betyder något annat än de rosa. Men de rosa lapparna betyder i det här fallet bara att de blå lapparna tog slut.

Jag tänker använda någon timme av den här dagen till att gå igenom alla märklappar och skriva in dem i en att göra-lista. Och jag kommer definitivt att återkomma till Förverkliga din bokdröm under min utgivningsprocess.

Näthat: kärlek är bästa försvar

Du har antagligen inte missat debatten om näthat. Jag ska inte gå in djupare på den här, men här är ett par inlägg som jag rekommenderar dig att läsa om du inte redan har gjort det:

Isabella Löwengrip, Blondinbella,  berättar om fullständigt vidriga saker som hon måste hantera i sin vardag. (länk borttagen pga trasig)

Sofia Mirjamsdotter, Mymlan, som ger konkreta tips om vad du kan göra som motvikt till hatet.

I Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier berättar jag om vad jag gjorde när jag råkade ut för en betydligt mildare form av näthat. Vad ska vi kalla det … dåligt näthumör?

Personligen tycker jag att det fungerar bra att svara på sura kommentarer med en på gränsen till överdriven glädje eller tacksamhet. När jag ville mejla litteraturteveprogrammet Babel så hittade jag inte deras mejladress (den stod direkt på programmets sida, inte när man klickade sig vidare till redaktionen, vilket för mig var den naturliga sökvägen). Då skrev jag ett öppet brev till Babelredaktionen på min blogg, där jag också sa att om någon hade mejladressen så ville jag gärna ha den. Jag lade ut inlägget på Facebook, en Facebookvän hittade adressen och gav den till mig och jag kunde skicka mejlet. Sedan fick jag den här kommentaren på bloggen:

Frågan är snarare hur Jenny har tid att skriva en hel bok men inte tar sig tid att hitta Babels e-postadress. När man har hittat Babel på SVT scrollar man bara neråt. Längst ner på VÄNSTER SIDA står den självklara adressen: babel@svt.se.

Jag svarade: Tusen tack för din hjälpsamma kommentar och för att du är snäll och hjälper mig! Jag har fått tag i adressen tidigare, så mejlet har redan gått i väg till Babel.

Här väljer jag alltså att ignorera den mästrande tonen och svara så tacksamt jag bara kan, eller som Emil Holmströms och Erik Wikberg uttrycker det i Sociala medier: en marknadsföringshandbok: ”Kärlek är bästa försvar”.

Hur tycker du att man ska hantera näthat – eller bara dåligt näthumör?

Blir du inspirerad av att resa?

I lördags påbörjade jag min hemresa genom att ta bussen från Valle Gran Rey till San sebastián. (Därifrån tog jag båten till Teneriffa och på söndagen satte jag  mig på flyget till Sverige.) På vägen åkte bussen igenom byn Chipude, som är mål för flera vandringsleder nerifrån Valle Gran Rey. Där pågick en byfest. Det var marknad och dans och tjo och glam.

Det finns så vitt jag förstår bara en parkering i byn, och den var knökfull. Alla andra bilar stod längs vägen. Ja, det finns bara en väg. I säkert en kilometer var vägen kantad av bilar.

Bilvägarna på La Gomera är bitvis inte alls breda, särskilt inte i byarna. Bussen jag åkte i var en vanlig reguljärbuss modell större. Det var med andra ord endast med stor möda som busschauffören navigerade längs med Chipudes väg den här lördagen. Genom några vägavsnitt fick han krypköra. Och sedan tog det stopp. En bil stod några decimeter för långt ut i vägen för att bussen skulle kunna ta sig fram.

Eftersom det var fiesta var det massor av folk i närheten. Busschauffören vinkade till sig några av dem som stod närmast och klev ur bussen. Tillsammans med kanske fem andra män tog han tag i bilen, lyfte upp den och flyttade den de få decimetrarna som behövdes för att bussen skulle kunna passera. Sedan klev han in i bussen, utan att röra en min, och körde vidare.

Jag är som bekant inte så förtjust i att vara på resa, men jag får onekligen uppleva en hel del när jag är det. I efterhand brukar resdagarna vara de dagar som jag har starkast minnen från, för att det händer mycket då. Kanske har jag även sinnena lite extra vässade när jag är på resa, är lite extra beredd på att få uppleva saker. Kan det vara så? Blir du inspirerad av att resa?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Skratt bästa inledningen på ett möte

När jag vandrade i bergen förra helgen träffade jag massor av trevliga människor. Alla var så glada, hjälpsamma och snälla. Jag får alltid en känsla av att vandrare är extra snälla människor. Eller är det jag som är extra snäll när jag får vandra i La Gomeras fantastiska natur? En kombination kanske.

Ett av mina bästa möten från den dagen:

Jag är på väg ner för berget. Mina fötter och ben värker av att jag har vandrat hela dagen. För att vila dem en stund och för att fylla på energiförråden sätter jag mig på en sten några meter från stigen och tittar ner över dalen. Jag äter ur en påse med mandel.

Jag sticker ner handen i påsen. Den prasslar till och ett förskrämt ljud kommer från stigen. Där jag sitter syns jag inte från stigen, och en vandrare som kommer gående har inte sett mig utan hoppar högt när min påse prasslar. Jag börjar skratta och han också. Vi skrattar en bra stund, och sedan börjar vi förstås prata med varandra. För inte kan man låta bli att börja prata med någon som man redan har skrattat med. Vi pratar om våra respektive dagsrutter. Jag bjuder på mandel. Det gör han också – han har plockat direkt från ett mandelträd längs vägen. Vi önskar varandra en god vidare vandring ner i dalen.

Ett skratt måste väl ändå vara det bästa sättet att inleda ett möte eller en bekantskap?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Pin It on Pinterest